1903-1929 Innan granplantan nuddade marken

Den 26 februari 2026 fyllde VVDS 95 år, en lång tid med både motgångar och framgångar. Under året kommer vi att dyka ner i arkiven och berätta vår historia. Varje månad publicerar vi en artikel där du får följa utvecklingen decennium för decennium.

Vi följer årsringarna bakåt

För att förstå varför föreningen en gång blev nödvändig måste vi backa bandet längre än till starten 1931. Vi behöver förflytta oss till ett Sverige där skogen var en ryggrad i bygderna, men där den enskilde skogsägaren stod tämligen ensam.

Vi kommer att öppna arkiven månad för månad, och följa utvecklingen bakåt. Varje månadsinlägg blir en byggsten i vår tidslinje. Det är en berättelse om toppar och dalar, om motstånd, motgångar och lärdomar. Om människor som vågade tänka annorlunda och som fortsatte att tro på oss även när det var som tuffast.

Men låt oss börja där tanken först tog form.

Vinden från väst

I västra Värmland och Dalsland kom inspirationen till skogsägarföreningar från landet i väst. I Norge såg man tidigt behovet av att organisera sig tillsammans med andra skogsägare för att stå starka mot virkesuppköparna och bruken. Redan år 1903 bildade norrmännen sin första skogsägarförening; Glommens Skogeierforening.

I Sverige dröjde det närmare två decennier innan samma tanke började vinna mark. Föreningsbildandet mötte motstånd, och kanske var det inte så märkligt. Att gå samman med grannar och konkurrenter i ekonomiska frågor var ett steg som krävde både tillit och eftertanke.

När skogen fick sitt pris

När första världskriget var över levde Sverige i en ekonomiskt kärv tid. Under krigsåren hade stora mängder skog avverkats och marknaden var osäker och oron stor i bygderna.

Ekonomin var ostadig och trävaruindustrins aktörer började samarbeta för att undvika konkurrens. Dalslandsbruken och norska Saugbrugsforeningen ingick en priskartell, där de gemensamt satte virkespriser inför kommande säsong.

För den enskilde skogsägaren var det bara att bita i det sura äpplet. Ville man sälja sitt virke fick man acceptera de villkor som erbjöds.

Motvind och envishet

Skogsägarna var i en utsatt position, men att tala om organisering var fortfarande känsligt. Många skogsbönderna kände oro inför det okända: Tänk om bruken svarade med att vägra köpa deras virke? Tänk om arbetet försvårades? Tänk om dagsinkomsten skulle utebli?

Det fanns också något annat hos skogsbönderna, nämligen en djupt rotad självständighet. En vilja att rå sig själv, att inte stå i beroende och inte låta någon annan lägga sig i. Den känslan var stark och den skulle visa sig bli ett av de största hindren för bildandet av skogsägarföreningar.

Mannen som sådde fröet

I Sandviken (Lennartsfors) med omnejd trädde en man fram som inte lät sig slås ned av oron bland skogsbönderna. Landstingsmannen Axel Nilsson arbetade ihärdigt för att organisera dem. Han reste mellan socknarna och talade vid möten. Han skrev i tidningarna om sitt engagemang. I både tal och skrift var han målmedveten, stundom sträng.

Axel såg vad som höll på att ske. Enskilda skogsägare stod svaga mot de stora bolagen. Han kände av motvilligheten men visste också att tillsammans kunde de bli starkare. I Karlstad-Tidningen skrev han:

”Utom den vanliga svenska trögheten tyckes det vara den outrotliga motviljan till all slags organisation som hindrar jordbrukarna från att ansluta sig i önskvärd omfattning. Så snart någon sådan fråga kommer upp på dagordningen, som förutsätter ett samarbete mellan jordbrukarna, vilket ju med nödvändighet måste föra med sig ett visst tvång, ett visst hinder i den personliga rörelsefriheten, framträder denna numera missriktade frihetskänsla som största hinder härför.”

Orden kan i dag uppfattas som hårda, men de bar sin tids ton. Uppmaningar formulerades med skärpa och allvar, inte försiktigt. Kanske var det Axels frustration och otålighet som lyste igenom – en man som tyckte sig se nödvändigheten klarare än dem han försökte övertyga. Han använde sina ord för att väcka, skaka om och mana till eftertanke.

Rakryggad i motvind

Axel Nilsson var ingen stillsam åskådare. Han var ledamot redan i 20-årsåldern och senare landstingsman samt ordförande i flera organisationer. En man med ryggrad. Vid sin 60-årsdag den 10 mars 1942 beskrevs han som

”…en äkta nordmarking, öppen och gladlynt, redbar och rättrådig, snar vrede mot orättvisor och skumraskmanövrer.”

Skumraskmanövrer, tvetydiga och ohederliga tilltag, var inget han tolererade. Det var just denna blandning av hans starka övertygelse om sakens rätt, hans envishet och handlingskraft som gjorde honom till en avgörande gestalt i både bygden och föreningen. Han satt som ordförande i vår styrelse från starten 1931 fram till 1960, då han avgick på grund av ålder.

Axel arbetade i motvind bland skogsägarna under 1920-talet. Men under de senare åren började vinden sakta vända. Och där, i mötet mellan oro och övertygelse, lades grunden till det som senare skulle bli Västra Värmlands och Dalslands Skogsägarförening, VVDS.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.