Tidslinje
Vägen fram till VVDS
Den 26 februari 2026 fyllde VVDS 95 år – en lång resa genom både prövningar och framgångar.
För att förstå varför föreningen en gång blev nödvändig behöver vi gå längre tillbaka än till starten 1931. Vi förflyttar oss till ett Sverige där skogen var ryggraden i bygderna, men där den enskilde skogsägaren ofta stod ensam.
För den som vill fördjupa sig finns längre inlägg om varje decennium. Det är där berättelserna, detaljerna och människorna får ta större plats och det är dessa texter som ligger till grund för vår tidslinje.
Det är en historia om samarbete, ansvar och människor som valde att stå tillsammans när det verkligen behövdes.
Nedan följer tidslinjen, en översikt över hur idéer blev till beslut och hur beslut blev till handling.
Här kan du se hur föreningen växte fram steg för steg, genom år av arbete, samverkan och förändring.
Hur allt började...
1903
- Ett frö planteras i väst
Redan 1903 valde norska skogsägare att gå samman och bilda en skogsägarförening.
De hade sett hur svårt det kunde vara att som enskild stå mot stora virkesköpare, och tillsammans ville de skapa bättre villkor för sina affärer.
Det var en idé som föddes över gränsen – men som med tiden skulle få betydelse även här hos oss.
1914–1918
– En orolig värld
När första världskriget bröt ut förändrades förutsättningarna i hela Europa. Sverige stod utanför kriget, men påverkades ändå genom handel, priser och tillgången på varor. Skogen avverkades i hög takt under dessa år, och när freden kom var marknaden osäker och ekonomin skör. För många skogsägare blev det början på en period av ovisshet.
1920-talet
– Osäkerhet och självständighet
Efterkrigstiden förde med sig ekonomiska svängningar. Dalslandsbruken och norska Saugbrugsforeningen ingick prissamarbeten, och den enskilde skogsägaren hade begränsat inflytande över villkoren för sitt virke.
Samtidigt fanns en stark tradition av självständighet hos skogsägarna. Att organisera sig med grannar och konkurrenter var inget självklart steg. Tvekan var stor, och riskerna kändes påtagliga.
1930-talet
– De första stegen mot samarbete
Under början av 1930-talet gick flera års samtal över i handling. I december 1930 samlades skogsägare i Holmedal för att diskutera möjligheten att bilda en egen förening, och intresset visade sig vara stort.
Samtalen ledde vidare, och den 26 februari 1931 bildades Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening. Stadgar antogs, en styrelse tillsattes och grunden lades för en organisation som skulle arbeta för rättvis virkesmätning, bättre villkor och en starkare gemensam röst för skogsägarna.
Åren som följde präglades av både prövningar och framsteg. Trots en ansträngd ekonomi och motstånd från vissa bruk växte föreningen snabbt, nya avtal öppnade möjligheter och medlemsantalet ökade.
Mot slutet av decenniet hade verksamheten fått en tydligare struktur och sitt säte i Årjäng – samtidigt som omvärlden blev allt mer osäker när ytterligare ett krig närmade sig.
1940-talet
– När skogen höll landet varmt
1940-talet präglades av krigstidens oro och stora förändringar för både samhället och skogsbruket. Energibristen gjorde skogen till en viktig resurs när landet behövde bränsle, och skogsägarna blev en del av försörjningen.
Under dessa år organiserade föreningen handeln med brännved, tog ekonomiska risker för sina medlemmar och stärkte sin organisation genom nya stadgar och ökat samarbete.
När kriget gick mot sitt slut tog verksamheten nya steg. Med nytt ledarskap, fler anställda och skogsinspektörer började föreningen inte bara ge råd utan också hjälpa till i det praktiska skogsarbetet.
Efterkrigstiden innebar satsningar på sågverk, rådgivning och kunskap genom skogsdagar, samtidigt som medlemsantalet ökade kraftigt.
1950-talet
– Förändringar i luften
Föreningen gick in i 1950-talet med 3 411 medlemmar och över 100 000 hektar produktiv skogsmark i västra Värmland och norra Dalsland. Efter de första decenniernas kamp hade föreningen blivit en stark röst för skogsägarna i bygden.
När föreningen firade sitt 20-årsjubileum skrev Johannes Klevenmark en jubileumsbok för att återge den första tiden. Där berättar han om Axel Nilssons arbete, motståndet från bruken och kampen för att skogsbondens rätt skulle respekteras.
Under 1950-talet började nya vindar blåsa genom skogsbruket. En ny typ av konkurrens hade uppkommit, oljan. Den kom att förändra energimarknaden. Industrin anpassade sig och riktade i stället blicken mot sågade trävaror och papper.
VVDS stod därmed inför nästa kapitel – en tid där skogen, maskinerna och människorna skulle hitta nya sätt att arbeta tillsammans.
1960-talet
– Nya årsringar tar form
Efter närmare 30 år som ordförande lämnade Axel Nilsson över uppdraget, och föreningen gick in i ett nytt skede. På kontoret märktes förändringen i nya lokaler, nytt telefonnummer – och i en oväntad resa till Torpshammar.
Där deltog föreningens kamrer John Larsson i en kurs i automatisk databehandling, långt innan datamaskiner var en självklar del av vardagen.
Samtidigt förändrades arbetet ute i skogen. Motorsågen blev ett allt viktigare redskap, den manuella avbarkningen minskade och skogsbruksområden infördes för att skapa bättre överblick och planering.
Även sågverken fick större betydelse. Årjängs såg byggdes ut, maskinerna tog plats på sågplanen och i Billingsfors växte stora planer fram. Där såg föreningen en möjlighet att stärka medlemmarnas ställning i en snabbt föränderlig skogsindustri.
1970-talet
– När kronan blev större än rötterna
Under 1970-talet gick VVDS in i en ny tid. Det som tidigare varit en lokalt förankrad förening blev nu en del av Vänerskog, en större skogsägarorganisation med höga ambitioner. Tanken var att samla kraft, skapa bättre avsättning för medlemmarnas virke och ge skogsägarna större inflytande över både råvara och industri.
Förändringen väckte både hopp och tvekan. Alla var inte övertygade om att den större organisationen var rätt väg framåt, och inom VVDS fanns delade meningar.
Samtidigt förändrades förutsättningarna i hela landet. Oljekrisen gjorde att skogen fick ny betydelse, inte minst genom ved, flis, bark och pellets.
Mot slutet av årtiondet började oron växa. Vänerskog hade satsat stort genom förvärv av sågverk, bruk, kraftverk och skogsmarker, men expansionen förde också med sig skulder och svåra frågor. 1970-talet blev därmed ett årtionde av växtkraft, vägval och begynnande motvind.
1970-talet
– När kronan blev större än rötterna
Under 1970-talet gick VVDS in i en ny tid. Det som tidigare varit en lokalt förankrad förening blev nu en del av Vänerskog, en större skogsägarorganisation med höga ambitioner. Tanken var att samla kraft, skapa bättre avsättning för medlemmarnas virke och ge skogsägarna större inflytande över både råvara och industri.
Förändringen väckte både hopp och tvekan. Alla var inte övertygade om att den större organisationen var rätt väg framåt, och inom VVDS fanns delade meningar.
Samtidigt förändrades förutsättningarna i hela landet. Oljekrisen gjorde att skogen fick ny betydelse, inte minst genom ved, flis, bark och pellets.
Mot slutet av årtiondet började oron växa. Vänerskog hade satsat stort genom förvärv av sågverk, bruk, kraftverk och skogsmarker, men expansionen förde också med sig skulder och svåra frågor. 1970-talet blev därmed ett årtionde av växtkraft, vägval och begynnande motvind.
Det händelserika 80-talet
En stormig inledning på årtiondet banar ny väg för föreningens framtid.
Det kan du läsa mer om 1980-talet i slutet av augusti.