- 95-årsjubileum
1930-talet – Med möda tog det form
Vill du veta vad som hände innan?
1930 – Skottet bröt mark till sist
Den 22 november 1930 samlade Axel Nilsson bygdens engagerade män i Blomskogs sockenstuga tillsammans med riksdagsman Albert Mossberg och bonden Anders Eriksson. Beslutet var tydligt. Man skulle bjuda in skogsägare i Nordmarken och norra Dal till ett möte i Holmedal i december 1930.
Återigen tog Axel till orda i Karlstads-Tidningen. Han menade att skogsägarna var starkare tillsammans och han avslutade med uppmaningen:
”Enda sättet att kunna göra detta är att organisera sig, att skapa ett förhandlingsdugligt organ. Därför: ’Bönder-skogsägare i alla landsändar, förena eder!’ ”
Den 13 december samlades ett stort antal skogsägare i J.U.F-lokalen i Holmedal. Den norske bankdirektören Medbøe och konsul Heiberg från Oslo redogjorde för hur de norska skogsägarföreningarna fungerade i praktiken, och de närvarande lyssnade uppmärksamt.
De tog striden vidare
Vid mötets slut utsåg männen en kommitté bestående av Axel Nilsson, Albert Mossberg, Olof Lidén, Fritz Larsson och Anders Lindgren, med uppdrag att arbeta vidare med organisationsfrågan. Nästa steg blev ett planerat möte i Bengtsfors för att känna av dalslänningarnas intresse.
Nu började arbetet på allvar.
Landstingsman Axel Nilsson och riksdagsman Albert Mossberg.
Övriga medlemmar har vi tyvärr inte funnit bild på.
1931 – Det började gro på allvar
Torsdagen den 26 februari 1931 samlades skogsägare i Dingelvik, Bengtsfors. Anders Lindgren öppnade mötet och rektor vid Kyrkerudsskolan, direktören Knut O. Beckman talade om bönder i en brytningstid och om nödvändigheten av samverkan när världen förändras.
Axel Nilsson yrkade på att en skogsägarförening skulle bildas och en interimsstyrelse tillsättas. Diskussionerna blev korta och beslutet enhälligt.
Där och då bildade de Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening.
Skogen stod ännu glest
Interimsstyrelsen bestod av hela 45 ledamöter från Nordmarken och hela Dalsland. Att så många namn hade skrivits upp innebar dock inte att alla stod beredda att arbeta aktivt. Endast 13 av de 45 närvarade vid mötet. De icke närvarande hade utsetts eftersom de var respekterade män i sina bygder, men deras inställning till föreningen var okänd.
Vissa ledamöter var trots grundandet av skogsägarföreningen likgiltiga till att organisera sig. Motvinden var ännu kännbar och föreningens verksamhet begränsades till Nordmarken och norra Dalsland.
De få som bar yxan
Under mötet i februari tillsattes ett arbetsutskott bestående av Axel Nilsson, Albert Mossberg, Folke Andersson och Fritz Larsson, med Anders Lindgren som ordförande. De möttes flera gånger under året för att arbeta vidare med föreningen. Den 19 mars tog de fram förslag till stadgarna som godkändes av interimsstyrelsen den 9 maj.
Grunderna bestämdes
De första stadgarna slog fast att värna om medlemmarnas skogliga intressen, säkerställa rätt mätning och verka för goda villkor vid försäljning av virket. Föreningens intäkter skulle komma från medlemsavgifter där avgifterna var graderade efter areal.
Medlemskapet fick sitt pris
-
Under 25ha 1 kr
-
25 - 50 ha 2 kr
-
51 - 100 ha 4 kr
-
101 - 200 ha 6 kr
-
201 - 300 ha 8 kr
-
301 - 400 ha 10 kr
-
401 - 600 ha 12 kr
-
Över 601 ha 16 kr
1 kr 1931 kan omräknas till 39 kr i 2026 års värde (SCB, Prisomvandlaren)
De som drog lasset
Landstingsman Axel Nilsson, tidigare riksdagsman Axel Andersson och Georg Erhard. Axel Nilsson var ordförande 1931–1960. Axel Andersson var vice ordförande 1931–1946,
därefter Georg Erhard. Folke Andersson har vi tyvärr ingen bild på.
I september 1931 höll föreningen den första ordinarie stämman. Där valdes den första ordinarie styrelsen bestående av Axel Nilsson i Sandviken som ordförande, Georg Erhard i Låbyn, Axel Andersson i Kroken och Folke Andersson i Årjäng.
Efter flera år av arbete hade det som bara månader tidigare varit en idé nu fått form, stadgar och styrelse. Föreningen stod på egna ben – ännu trevande, men grunden var lagd.
1933 – När det blåste upp
Föreningen fick en röst
År 1933 prövades föreningens uthållighet ytterligare. På årets stämma framförde styrelsen behovet av en ombudsman som kunde ge organisationsarbetet ny kraft. Flera pekade på forstmästare Karl-Filip Hermansson som rätt man för uppgiften. Hermansson accepterade uppdraget och tillträdde som ombudsman i augusti 1933. Han kom att stanna till 1939.
Kassan var skral när Hermansson skulle anställas. Föreningen saknade likvida medel och 52 medlemmar gick gemensamt i borgen för ett lån på 5 000 kr som skulle betala hans lön. Det visade att viljan att hålla föreningen vid liv var stark. Första året kom han att sköta sitt arbete från sitt hem i Gerrud, Årjäng.
Motvinden med bruken
Efter att ha mötts av internt motstånd i föreningen möttes man nu av en farhåga skogsägarna haft redan innan organiseringen. Dalslandsbruken avvisade föreningens krav.
Ljuset från väst
Men en annan väg öppnades. Samma år tecknade föreningen avtal med de norska bolagen Kjaer & Co. A/S och A/S Greakers Cellulosefabrikk om leveranser under tre år framåt.
Norrmännen hade dock sina villkor. Avtalen krävde att virket skulle levereras i sjön Stora Lee. Det innebar att transportkostnaderna i många fall inte täcktes av den ersättning som de norska bolagen erbjöd.
Samtidigt kröp skulderna snabbt på. Trots detta hölls arbetet i gång, mycket tack vare den starka föreningsandan och viljan att skapa ordning i en osäker tid.
När Dalslandsbruken inte ville samarbeta kom därför avtalen med de norska bolagen ändå att ses som en framgång. I Norge var föreningar redan en etablerad del av näringslivet och uppfattades inte som ett hot, utan som en naturlig förhandlingspart.
1934 – Dörren öppnades på nytt
Bruken knackade på
De dalsländska bruksherrarna hade hållit sig avvaktande och ignorerat skogsägarföreningen, som om den vore tillfällig. Men skogsägarna hade nu andra vägar att gå. Virket behövde inte längre säljas enbart lokalt utan föreningen kunde sälja över gränsen.
I september 1934 anlände ett brev till Västra Värmlands och Dals Skogsägarförenings hyrda kontor på Storgatan 47 i Årjäng. Dalslandsbruken önskade nu förhandlingar med skogsägarföreningen angående priser och leveranser av virke.
Man möttes halvvägs
Dalslandsbruken ville nu samarbeta men skogsägarföreningen stod inte utan förpliktelser. Avtalet med de norska bolagen band upp en betydande del av virkesfångsten.
Allt virke kunde inte omfördelas, men föreningen insåg att Dalslandsbruken var viktiga för ekonomin och framtiden. Därför slöt föreningen ett avtal om partiella leveranser.
Det var inte en fullständig seger, men ett erkännande – och ett bevis på att skogsägarnas rätt nu respekterades.
1935 – Skogen tätnar
År 1935 blev ett år av både styrka och prövning. I Karlstad-Tidningen kunde man följa föreningens väg. Där kunde man läsa om hur drivningen i Nordmarkens skogar var livligare än på många år och hur Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening stod för fler affärer än någon annan förening i trakten.
Det var rörelse i skogen, handeln fortsatte och man upplevde tydlig framgång.
Fler ville åt virket
Samtidigt hårdnade konkurrensen mellan skogsägarföreningarna. Kampen om leveranser och medlemmar var påtaglig. Därför var det inte längre enbart en fråga om överlevnad, utan om position.
Forstmästare Karl-Filip Hermansson höll under året ett uppmärksammat tal där han betonade att föreningens uppgift inte bara var att stärka medlemmarnas ekonomi, utan också att höja deras kunskapsnivå och framtidstro.
Vid denna tid hade föreningen omkring 1 500 medlemmar. Det var en ansenlig skara, men långt ifrån tillräckligt för att ge full tyngd bakom kraven. Arbetet med att samla fler fortsatte därför med oförminskad kraft.
Samtidigt tog staten mått på skogen
Den 1 juli 1935 trädde en ny lag om virkesmätning i kraft. I grunden innebar den att mätningen skulle ske under statens kontroll, genom särskilda nämnder och tjänstemän, om inte köpare och säljare själva kunde ordna en betryggande mätning.
Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening valde att samarbeta med den etablerade föreningen Wermländska Inmätningsföreningen, som redan var verksam i andra delar av Värmland.
1936 – Året arbetet gav frukt
Fem år efter bildandet hade föreningens försäljning vuxit kraftigt. 1936 års totala försäljningsvärde närmade sig den svindlande summan av en miljon kronor.
Den exakta siffran stannade vid 966 739 kronor, en ansenlig summa i 1930-talets penningvärde.
Omräknat till 2026 års penningvärde motsvarar detta omkring 37,6 miljoner kronor (SCB, Prisomräknaren).
Det var ett tydligt mått på att det som en gång mötts av tvekan nu hade fått verklig tyngd.
1937 - Föreningen fick ett nytt hem
Vid den ordinarie stämman den 6 mars 1937 beslöt föreningen sig för att ändra stadgarna. Förändringen kan vid första anblicken ha tett sig liten, men den var betydelsefull. I de ursprungliga stadgarna hade föreningen sitt säte i Bengtsfors, men nu fastställdes i stället Årjäng som säte. Detta eftersom kontoret redan låg där och verksamheten i praktiken utgick från orten.
Ett gemensamt lass
Samtidigt infördes leveransplikt, vilket innebar att medlemmar under vissa perioder sålde virke genom föreningen. Syftet var att stärka föreningens ställning vid förhandlingar.
Slutet på årtiondet -
Där arbetet slog sig ner
Mot slutet av 1930-talet tog föreningen ytterligare steg mot etablering. Förhandlingar fördes om en egen lokal i Årjäng, alltså ett tecken på att verksamheten vuxit och behövde en mer stadig plats.
Den 1 juli 1939 hyrde föreningen kontorslokal i fru Gertrud Trells fastighet. År 1944 disponerade man hela bottenvåningen i bostaden. Kontoret i Årjäng blev under 1940-talet inte bara en adress, utan en tydlig punkt för vidareutveckling.
Oro i horisonten
Samtidigt ökade oroligheterna i Europa och världen stod inför ännu ett krig. Trots den tilltagande osäkerheten fortsatte föreningen att växa. Men med krigstidens villkor följde också ökad statlig inblandning i skogsägarnas affärer.
Hur detta kom att påverka föreningen återkommer vi till i nästa avsnitt.
Vill du vara med och fira?
Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.