- 95-årsjubileum
1980-talet – Ur askan växte skogen på nytt
Vill du veta vad som hände innan?
När 1980 gick mot sitt slut hade Vänerskog skulder på uppemot 400 miljoner kronor, närmare 1,6 miljarder i dagens penningvärde.
Den stora expansionen under 1970-talet hade förvandlats till en ekonomisk kris som snart skulle märkas långt utanför ledningsrummen.
Bland arkivmaterialet från 1980-talet finns artiklar som tydlig redogör för Vänerskogs framgång och fall, men desto mindre om arbetet som kom efteråt.
1980 - När stormen drar in
VD Bernt Frisk
Den 11 december kunde man också läsa att vd Bernt Frisk lämnar sin post. Det spekulerades i om kravet på hans avgång kom från medlemmarna eller från bankerna som hade lånat ut stora summor till Vänerskog, men ledningens avvisade samtliga anledningar.
I upplagan riktades även kritik mot Bernt Frisk och situationen. Flera ansåg att Vänerskogs problemen borde ha både kommunicerats och hanterats tidigare. De olika beskeden och spekulationer la sig som en grund för omgivningens oro.
Tystnaden mellan träden
I början av december 1980 förändrades vardagen för många av Vänerskogs anställda och medlemmar. Genom nyhetssändningar i massmedia fick man veta att det fanns risk att de anställda inte skulle få någon lön före jul.
Den 11 december rapporterade NWT om risken att det inte skulle finnas pengar till löner för verksamhetens omkring 4 000 anställda.
Vänerskog hade efter en tids ekonomiska problem fått en god man, advokaten Björn Edgren, och det var han som gick ut i media med att pengarna till lönerna saknades.
Redan samma eftermiddag gick Vänerskogs ledning ut och sade att upplysningen inte stämde.
På framsidan dagstidningen kunde man läsa NWT rapportering följt av en kommentar från Henry Carlström, representant för Svenska Träindustriarbetareförbundet:
”Någon ljuger. Och vi är mest benägna att tro på Björn Edgren i det här läget.”
För anställda och medlemmar blev det svårt att veta hur allvarlig situationen egentligen var.
Ingen avverkning på kredit
Samma dag infördes också kontant betalning av virket. I praktiken innebar det att föreningen och skogsägaren kom överens om priset, pengarna överfördes och virket hämtades först när säljaren hade fått betalningen på sitt konto.
Åtgärden säger något om det läge Vänerskogs befann sig i. För skogsägaren skulle det inte längre räcka med ett löfte om kommande betalning.
När marken står på spel
NWT rapporterade även om medlemmar som försökte få kontakt med föreningen för att förstå vad som höll på att hända. För vissa var oron mycket konkret, eftersom stora summor hade placerats i Vänerskog fanns det skogsägare som var rädda för att i värsta fall förlora sina gårdar.
Totalt hade medlemmarna omkring 80 miljoner kronor placerade i industribevis och ytterligare 30 miljoner i insatser, sammanlagt omkring 440 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Enskilda skogsägare kunde ha mellan 200 000 och 300 000 kronor innestående hos föreningen, vilket motsvarar omkring 800 000 – 1,2 miljoner kronor idag.
Bakom Vänerskogs ekonomiska problem fanns ett stort antal enskilda skogsägare vars privatekonomi var direkt knuten till hur föreningen skulle klara krisen.
1980 - 13 december
Två dagar senare kom ett besked som åtminstone tillfälligt lättade oron. Jullönerna skulle kunna betalas ut. Trots den gode mannens tidigare uppgifter om att pengarna saknades menade ledningen att man redan innan hade avsatt medel för lönerna.
Stora förändringar väntade framöver. Den vice direktören skulle gå in som tillfällig vd tills en ny kunde utses eller, som NWT uttryckte det, verksamheten gick i konkurs.
Samtidigt pågick ett omfattande arbete för att rädda Vänerskog. Den gode mannen Björn Edgren förhandlade om ett ackord som skulle kunna skriva av en stor del av skulderna. Om planen lyckades skulle skuldbördan minska från 400 miljoner till ungefär 100 miljoner.
Parallellt planerades försäljningar av flera sågverk och pappersbruk och minskad produktion i andra delar av verksamheten. Vänerskog behövde bli betydligt mindre för att ha en möjlighet att fortsätta existera.
1981 - Hård gallring
Under 1981 genomfördes omfattande förändringar för att försöka få Vänerskog på fötter igen. Flera sågverk och pappersindustrier avyttrades, spånskivefabriken i Norra Ny och plywoodfabriken i Otterbäcken rationaliserades och egna skogar såldes.
Omkring 1 000 anställda fick lämna verksamheten och när året gick vidare återstod närmare 2 800.
Trots åtgärderna var marginalerna små och under sommaren började det åter gå rykten om Vänerskogs ekonomi.
Medarbetarna ute i bygderna och ansiktena utåt för föreningen trodde fortfarande på Vänerskogs återkomst. Det var också genom dem många medlemmar fick sin bild av föreningen och dess framtid.
Alla valde ändå inte att avvakta. Medlemmen Kjell Ericsson hade omkring 1 500 meter timmer liggande i sjön och arbetade för att få ut sin betalning på 200 000 kronor, omkring 750 000 kronor idag.
När checken kom fick han rådet att lösa in den så snabbt som möjligt. Han följde rådet, och kort därefter skulle det visa sig vara betydelsefullt.
Lugnet på ytan
I oktober 1981 kunde medlemmarna hämta ett nytt nummer av Vänerskogsbladet i brevlådan.
Läsaren möttes av en organisation som planerade framåt. Nya personer presenterades i styrelsen och ambitionen var att återta den starka ställning som Vänerskog hade haft under 1970-talet.
I tidningen berättades bland annat om nya virkessamarbeten, utbildningar inom sågverksindustrin, interna informationsmöten och förändringar i organisationen för pappersindustrierna och spånskivefabrikerna. Från 1982 skulle Vänerskogs industriorganisation bli starkt decentraliserad.
För en medlem som försökte förstå hur föreningen mådde fanns det alltså mycket som fortfarande pekade framåt.
En ljusglimt mellan träden
På nästsista sidan i Vänerskogsbladet oktober 1981 fanns information om ackordet för Vänerskogs industrilån och skogsobligationer.
De som hade investerat fick välja mellan att byta sina skogsobligationer mot aktier i Vänerskogs AB till fullt värde eller få en kontant utbetalning motsvarande halva värdet.
De som valde kontanter beräknades få sina pengar den 30 juni 1982, medan de som valde aktier skulle få vänta till hösten. Av dem som svarade valde omkring 70 procent aktier och 30 procent kontant ersättning.
Många hade med andra ord fortfarande förtroende för att verksamheten skulle kunna reda ut situationen.
Röta i stammen
I VVDS arkiv finns ett odaterat maskinskrivet brev från Karl-Erik Roth, där han beskriver det han upplevt innan konkursen.
När Vänerskogs problem hade blivit allt tydligare fick han förtroendet att representera VVDS i Vänerskogs styrelse. Där fick han möjlighet att se organisationen från insidan och försöka förstå hur situationen hade kunnat utvecklas så långt.
Karl-Erik gick in i styrelsearbetet med två huvudmål. Det ena var att försöka rädda så mycket som möjligt av de pengar staten satsat genom ackordet, det andra att få en bättre inblick i hur problemen hade uppstått för att erfarenheterna skulle kunna användas i framtiden.
Enligt Karl-Eriks egen redogörelse ledde hans agerande till att han fick lämna sin post.
Han beskriver också en frustration över informationen kring Vänerskog. Efter en lokal stämma i Årjäng om samarbete med norska bolag reagerade han på att mötet inte uppmärksammades i tidningen trots att en reporter från NWT hade varit på plats.
För Karl-Erik blev även detta en del av bilden av en organisation där medlemmarna inte alltid fick den insyn han ansåg att de borde ha haft.
Stormen når föreningen
I december 1981 kom beskedet att Vänerskog hade ansökt om konkurs.
Det hade då gått bara två månader sedan Vänerskogsbladet hade berättat om framtidsplaner, omorganisation och ett ackord som skulle ge investerarna möjlighet att få tillbaka åtminstone delar av sina pengar.
Många medlemmar hade dessutom valt aktier framför kontant ersättning eftersom de fortfarande trodde på föreningens framtid.
Någon utbetalning sommaren 1982 skulle det inte bli.
Bland medlemmarna växte både oro och bitterhet. Många hade redan under krisen ett år tidigare upplevt att informationen varit bristfällig och motstridig, och nu kom samma känsla tillbaka.
Frågorna var många. Vad hade ledningen känt till, när hade man förstått hur allvarligt läget var och varför hade medlemmarna fortfarande fått läsa om framtidssatsningar så nära inpå konkursen?
Ur aska och frustration
När Vänerskog föll uppstod samtidigt frågan om vad skogsägarna skulle göra härnäst. Erfarenheterna av den stora föreningen hade skadat förtroendet, men behovet av samarbete hade inte försvunnit.
I övriga län var man överens om att nya länsföreningar var vägen framåt, i Värmland var det inte lika självklart.
Lokalt levde Axel Nilsson idéer att skogsägarna är starkare tillsammans kvar. Även tankarna om att hålla föreningen nära.
De lokala medlemmarnas frustration och emotionella investering fångades upp. Karl-Erik Roth i Årjäng kontaktade Kjell Ericsson och redan under mellandagarna kallade de skogsägarna till ett möte i Årjängs aula.
1982 - Ett ekonomiskt kalhygge
Redan den 8 januari 1982 kunde man i tidningen Land läsa mer om konkursens omfattning. Sex konkursförvaltare hade utsetts med uppdraget att försöka få fram största möjliga utdelning till alla som hade fordringar i Vänerskog.
Konkursboets skulder uppgick till omkring 800 miljoner kronor, motsvarande ungefär 3,2 miljarder idag. Omkring 500 miljoner var skulder till olika banker, 180 miljoner till medlemmarna och cirka 60 miljoner till företag utomlands.
Vänerskogskonkursen blev en av landets största.
Omkring 2 700 anställda förlorade sina arbeten och närmare 20 000 medlemmar förlorade tillsammans omkring 180 miljoner kronor, cirka 720 miljoner i dagens penningvärde.
Det var i efterdyningarna av detta som Karl-Erik Roth i sitt brev sammanfattade Vänerskogstiden med orden:
”…10 år försvann i ett svart hål genom fusionen med Vänerskogs.”
Han skrev också att den stora organisation som hade skapats aldrig fullt ut hade fått förtroende inom det gamla VVDS-området. Enligt honom hade många ändå gått med eftersom Vänerskog erbjöd en service som var svår att avstå från.
Marken ger efter igen
För skogsägarna slutade problemen inte när konkursen var ett faktum. De som hade sålt virke under året var fortfarande skyldiga att betala in moms på försäljningen precis som vanligt, även de som inte hade fått betalning.
För många kom detta ovanpå förlusten av pengar i obetalda försäljningar, insatser och investeringar. Det väckte stor ilska och nya frågor om hur utvecklingen hade kunnat tillåtas gå så långt och varför Vänerskog inte hade bromsat tidigare.
Försiktig återväxt
Det var med de erfarenheterna i färskt minne som VVDS skulle försöka bygga upp föreningen igen. De medlemmar som återvände var naturligtvis försiktiga med att sätta in nya pengar, och föreningen behövde därför hitta andra sätt att få in åtminstone en mindre grundintäkt.
Medlemsavgiften återinfördes och medlemskort togs fram. Avgiften sattes till 100 kronor, motsvarande omkring 350 kronor idag.
Kjell Ericsson, som vid den här tiden arbetade som polis, var med och skrev föreningens nya stadgar. Här blev erfarenheterna från Vänerskog viktiga.
Karl-Erik Roths erfarenheter från den större organisationen gav honom slutsatsen att agera för melemmarnas bästa genom minimala ekonomiska risker och att sätta medlemmarna över organisationen.
En gren kapas av
Till de praktiska problemen hörde också Årjängs såg, som hade varit i VVDS ägo sedan 1946 och senare följt med in i Vänerskog. Efter konkursen auktionerades den ut.
Den nystartade föreningen hade inte möjlighet att köpa tillbaka sågen och fick därför acceptera att den hamnade i annan ägo. Samarbetet kunde däremot fortsätta. Föreningen skickade sågtimmer dit medan granmassaved gick till ett sågverk i Halden.
Årjängs sågverk under sedan 1940-talet
Axel Nilssons arv växer vidare
På 1920-talet hade Axel Nilsson arbetat i motvind för att få skogsägarna att organisera sig. Ett drygt halvsekel senare befann sig VVDS åter i ett läge där mycket av arbetet och förtroendet fick byggas från grunden.
Efter mötet i aulan hade de föreningen, några medlemmar och viljan att fortsätta, men mycket lite pengar.
Rustade för oväder
Karl-Erik Roth och Kjell Ericsson pratade enligt Kjells minnen nästan dagligen om hur de skulle kunna bygga upp föreningen. För att verksamheten över huvud taget skulle kunna komma igång behövdes kapital och tillsammans åkte de till Haldensbruken för att försöka få ett lån.
De hade förberett sig på ett svårt möte och räknade med att behöva argumentera för föreningens möjligheter. I stället möttes de av frågan:
”Hur mycket behöver ni? Trehundratusen kronor, räcker det?”
Lånet på 300 000 kronor, omkring 1,1 miljoner kronor idag, gav VVDS en viktig grund att arbeta vidare från och ett samarbete med sågverket inleddes.
Summan löste däremot inte föreningens ekonomiska situation. Under de första åren byggde verksamheten till stor del på personer som var beredda att lägga ner mycket arbete med små ekonomiska resurser.
Föreningen hade några anställda som fick viss lön, medan flera av dem som arbetade ute i bygderna och drev föreningens frågor gjorde det ideellt.
När vi våren 2026 pratade med Kjell Ericsson om tiden efter Vänerskog sammanfattade han den lokala inställningen med orden:
”Man är van att i Årjäng få lösa saker själv.”
Kjell återkommer också till betydelsen av de människor som arbetade i och kring föreningen under de här åren. Han berättade att utan de briljanta personer som jobbat hårt och varit lätta att ha att göra med hade inte 1980-talets framgång sett ut som den gjort.
Efter några år hade ekonomin förbättrats så mycket att föreningen åter kunde betala löner till kontorspersonalen, medan andra fortsatte att arbeta ideellt.
Skogen tar åter form
Under de följande åren växte verksamheten steg för steg. Karl-Erik Roth utsågs till Hedersordförande och i återuppbyggnaden fanns ingen chef. För att hålla nere kostnaderna delade styrelsen på ledningsarbete.
Det gick framåt för föreningen. Affärerna gav inkomster, fler skogsägare återvände och VVDS kunde successivt bygga upp den organisation som hade försvunnit under Vänerskogsåren.
Återkomsten gick inte över en natt. Förtroendet skulle återvinnas efter en konkurs som hade kostat skogsägarna stora summor, samtidigt som föreningen behövde skapa en fungerande verksamhet med mycket begränsade resurser.
Mot mitten av årtiondet började resultaten av arbetet bli allt tydligare och man nådde närmare 400 medlemmar.
Den återplanterade skogen
Under uppbyggnaden kunde VVDS återigen anställa skogsinspektörer och verksamheten började få en fastare organisation.
Vid en affär träffade föreningens skogsinspektörer också släktingar till grundaren Axel Nilsson. Det berättas att de gladde sig åt att föreningen som han en gång varit med och grundat hade återvänt till sitt ursprung. Och nu tyckte de att Axel skulle tillbaka.
Porträttet av Axel Nilsson, som hans syster hade hämtats från föreningen mer än tio år tidigare, återvände till VVDS-kontoret. Där hänger det än idag.
Beståndet växer till sig
Lite mer än fem år efter mötet i Årjängs aula hade föreningen kommit långt. År 1987 hade VVDS 446 medlemmar. Även om vinsten inte var så stor visade bokslutsåret 1986/87 en försäljning på närmare 36 miljoner kronor, omkring 90 miljoner i dagens penningvärde.
Utvecklingen hade gått snabbare än man rimligen hade kunnat förvänta sig när verksamheten startades om efter konkursen. Föreningen hade åter anställda, en växande medlemsbas och en omsättning som gav möjlighet att börja tänka längre fram än till nästa virkesaffär.
Mot senare delen av 1980-talet gjorde de just det. Mark köptes och planer togs fram på en ny kontorslokal.
1989 - Från kalhygge till grönskande skog
År 1989,7 år efter omstarten, har föreningen fått fastare mark under fötterna. Det nya huset i Årjäng signalerar framtidstro, men innanför väggarna var inredningen fortfarande påfallande spartansk.
Det är ingen slump, utan snarare en bild av den strategi som har burit verksamheten framåt: små omkostnader, försiktiga investeringar och fokus på medlemmarnas affärer.
En bärande del av strategin var att överskottet skulle komma medlemmarna till del. Genom återbäring och efterlikvider blev föreningens framgång något som också märktes direkt hos skogsägarna.
Föreningen har vuxit utan att bygga upp den tunga organisation som en gång bidrog till Vänerskogs fall. Det nya huset blir därför både ett steg framåt och en sammanfattning av den försiktighet som lagt grunden för framgången
Nya årsringar väntar
Det som började i en fullsatt aula under mellandagarna 1981 hade därmed utvecklats till en förening som åter stod på egna ben. Hur det går sen får du reda på i slutet av september.
Vill du vara med och fira?
Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.