- 95-årsjubileum
1960-talet – Nya årsringar tar form
Vill du veta vad som hände innan?
1960 – Ett skifte vid stammen
1960-talet inleddes med ett tydligt ledningsskifte. Efter närmare 30 år som ordförande valde Axel Nilsson att lämna sitt uppdrag 1960, på grund av sin ålder.
Den första ordförande Axel Nilsson och nya ordförande Segol Nilsson.
Han hade varit med och lett föreningen under flera viktiga årtionden, från uppbyggnad och utveckling till en tid då skogsbruket stod inför nya förändringar.
Året därpå somnade Axel Nilsson in. Efter hans avgång tog styrelsemedlemmen Segol Nilsson över som ordförande. Segol hade då varit en del av styrelsen sedan 1940-talet, och fick nu föra föreningen vidare in i ett årtionde där mycket skulle komma att förändras.
Den första ordförande Axel Nilsson och nya ordförande Segol Nilsson.
Rötterna flyttade med
Bilden från maj 1964 är den första vi har på lokalen på gamla Styvern på Sveavägen i Årjäng. Längre ner på gatan syns korsningen mellan Sveagatan och Storgatan. På denna tiden låg Årjängs Järn och Svanquist bok- och pappershandel där.
Skogsägarföreningen flyttade till Styvern någon gång under 1950- eller 1960-talet. Det gamla telefonnumret, 149, hörde också snart till en annan tid. Under 1960-talet fick Årjäng riktnumret 0573, och föreningen kunde nås på 0573–11030.
När framtiden fick fäste
Det moderna riktnumret var inte den enda tekniska förändringen under årtiondet. Även administrationen började blicka mot framtiden.
I maj 1965 reste föreningens kamrer, John Larsson, 57 mil från kontoret i Årjäng för att delta i en kurs i automatisk databehandling, ADB, på Tjänstemannapensionatet i Torpshammar i Medelpad. Kursen hölls den 17–20 maj och samlade 14 deltagare från olika skogsägarföreningar, 11 män och 3 kvinnor.
Det var fortfarande tidigt i utvecklingen. Datamaskiner var långt ifrån en självklar del av vardagen, men inom skogsägarföreningarna började man redan se hur tekniken kunde användas för att förenkla administrationen.
Under veckan fick deltagarna lära sig hur datamaskiner fungerade och hur de kunde användas i det dagliga arbetet. Det handlade inte om teknik för teknikens skull, utan om sådant som föreningarna redan arbetade med: transportavräkningar, lönerutiner, leverantörsavräkningar, bokföring, årsstatistik och liknande uppgifter.
För en förening med rötterna i skogen kan det låta som ett långt steg från trädfällning och virkesmätning till datamaskiner och programmering. Men även detta var en del av 1960-talets förändring.
Skogsbruket moderniserades inte bara ute bland träden. Det skedde också på kontoret.
Nya redskap i skogen
Även ute i skogen förändrades arbetet under 1960-talet. Under första delen av 1900-talet hade skogsarbetet till stor del byggt på handkraft.
På olika håll i världen hade man länge försökt mekanisera arbetet, men de första större maskinerna var ofta för tunga och otympliga för att få någon verklig plats i det praktiska skogsbruket.
Motorsågen tog mark
Under mellankrigstiden fortsatte utvecklingen mot ett mer mekaniserat skogsarbete. Tvåmansmotorsågen blev ett första steg, men sågarna var tunga, ofta 40-50 kilo, och krävde två personer för att kunna användas. De tillverkades utomlands och fick aldrig något större genomslag i Sverige.
Det stora skiftet kom i stället med den lättare motorsågen. Under slutet av 1940-talet började den ta plats, och i mitten av 1950-talet blev enmanssågen en kommersiell produkt. På 1960-talet hade den lätta motorsågen blivit standard vid trädfällning.
För skogsarbetaren innebar det en stor förändring. Ett arbete som tidigare krävt mer handkraft och ofta flera personer kunde nu utföras mer effektivt av en ensam person.
Motorsågen underlättade inte bara det fysiska arbetet. Samtidens experter menade också att den kunde minska den psykiska belastningen i skogsarbetet.
Det fanns även ekonomiska fördelar. Med motorsåg kunde man sänka stubbhöjden och på så vis få ut mer virke ur varje träd. Motorsågen tog också över delar av kvistningsarbetet, samtidigt som den manuella avbarkningen allt mer ersattes av barkningsmaskiner.
Den handhållna motorsågen blev en möjlighet för den enskilde skogsbrukaren att fälla träd.
När arbetet gallrades om
När arbetet i skogen förändrades behövde också planeringen förändras. Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening arbetade stadigt vidare, men arbetstillfällena i skogen verkade bli färre. Samtidigt var föreningen mån om att behålla den goda arbetskraften.
Därför började arbetet struktureras om genom skogsbruksområden. Genom att samla flera mindre skogsbruk i större områden kunde man få bättre överblick och planera arbetet mer effektivt.
Skogsbruksområdena omfattade cirka 4 000 hektar. Varje område inventerades, och på så vis kunde arbetskraften fördelas bättre mellan föreningens olika områden.
Det blev ett sätt att möta en ny tid i skogen, där både maskiner och planering fick större betydelse.
Sågen skjuter nya skott
Under 1940-talet förvärvade föreningen Årjängs såg, något som under 1950-talet skulle visa sig vara ett viktigt steg. När oljan blev en allt starkare konkurrent inom uppvärmning minskade beroendet av ved.
Då hade föreningen redan en såg och kunde i stället rikta mer kraft mot sågade trävaror och pappersindustrin.
Under 1960-talet fick trävarorna allt större betydelse, och Årjängs såg byggdes ut med nya hallar. Arbetet på sågen rullade på under det varma halvåret, men vintertid var förutsättningarna sämre.
Därför började man under mitten av 1960-talet planera för ett bandsorteringsverk, så att verksamheten kunde fortsätta under en större del av året.
På sågplanen syntes 1960-talets förändringar tydligt. Maskinerna hade tagit plats: truckar förflyttade brädor och en lastbil med VVDS logotyp rullade i verksamheten. Enligt Kjell Ericsson var den den enda av sitt slag.
Men allt moderniserades inte över en natt. Människan behövdes fortfarande, och flottningen levde kvar ännu en tid.
Årjängs såg under 1960-talet. Foton av Bertil Danielsson / Årjängs Bildbank.
Nya grenar över vattnet
I Årjäng utvecklades sågen, men under 1960-talet växte även större sågverksplaner fram runt Vänern och i Dalsland. En av satsningarna började hos Otterbäcks Industriaktiebolag.
Företaget startades 1964 när några skogsägarföreningar runt Vänern beslöt sig för att gemensamt skapa något större.
Företaget planerade under 1966 att bygga ett nytt sågverk i Gullspång, på andra sidan Vänern. När det samtidigt blev känt att sågen i Skåpafors skulle läggas ner växte planerna ytterligare.
När skogen kallar på mer
För VVDS blev den planerade anläggningen i Billingsfors särskilt viktig. Vid tiden ansåg man att Dalsland hade mer skog än den befintliga industrin kunde ta hand om. Det fanns också ett tydligt medlemsintresse. Utan ett eget sågverk riskerade medlemmarna att få sämre priser för sitt virke.
Planeringen tog fart
I slutet av juni presenterades de stora planerna under en skogsdag. Där berättade styrelseordförande för Otterbäckens, Carl Lindén, om nyheten: inte ett, utan två sågverk var på väg att ta form.
På plats fanns Otterbäcks Industriaktiebolag, Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening, intilliggande skogsägarföreningar från Vänersborg och Bohuslän, företaget AB Billingsfors-Långed och företrädare för projektet.
Stora stammar stora satsningar
Några dagar senare kunde man läsa om planerna i Bengtsforstidningen Dalslänningen. Två sågverk skulle byggas: ett i Otterbäck och ett vid Waernshögen i Billingsfors.
Anläggningarna beskrevs som jätteanläggningar och som några av Sveriges modernaste. Totalt beräknades sågverken kosta 26 miljoner kronor vardera, vilket motsvarar cirka 290 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Sågverket i Billingsfors planerades stå färdigt och tas i bruk våren 1968. Det skulle ge sysselsättning åt 65 personer per skift. Vid ett skift beräknades produktionen till 100 000 kubikmeter sågade trävaror. Vid tvåskift kunde produktionen öka till 150 000-200 000 kubikmeter.
En gren med större bärkraft
Finansieringen beräknades komma från flera håll: Otterbäcks Industri AB själva, skogsägarföreningarna i området, medlemmarnas kapitalinsatser och eventuellt statligt stöd.
För VVDS blev Billingsfors mer än bara ännu en industriell satsning. Enligt Dalslänningen skulle Årjängs skogsägarförening, som tidningen benämnde föreningen, inte bara gå in som investerare.
Föreningen skulle också få ansvar för och arrendera sågen i Billingsfors. För medlemmarna kunde det bli en viktig fördel.
Planerna var stora, och för VVDS innebar Billingsfors en möjlighet att stärka medlemmarnas ställning i en tid då sågverksindustrin förändrades snabbt.
Inför nästa växtsäsong
Mot slutet av 1960-talet skedde ännu ett ledarskifte i föreningen. Våren 1968 tog Anders Delin över som styrelseordförande efter Segol Nilsson. Anders hade då tillhört styrelsen i över tio år. Han var lantbrukare, virkesmätare och kommunalt engagerad.
Anders Delin beskrevs som en hyvens man. Än idag kunde Kjell Ericsson och Bo Arvidsson, tidigare styrelsemedlemmar, minnas honom som redig och duktig, och en person som såg till föreningens bästa.
I en artikel från 1968 blir det tydligt att Anders Delin brydde sig om landsbygden och människorna som bodde där. Han såg både möjligheterna och svårigheterna: närheten till köpande industrier var en styrka, men utflyttningen och de krympande arbetstillfällena var en utmaning.
Samtidigt hade han tilltro till skogen. Om man skötte den på rätt sätt skulle den, menade han, kunna fortsätta vara en viktig tillgång även framöver.
När tillväxten möter nya vindar
1960-talet blev ett årtionde då föreningen tog flera steg in i en ny tid. Motorsågen förändrade arbetet i skogen, Årjängs såg byggdes ut och satsningen i Billingsfors visade hur föreningen försökte stärka medlemmarnas ställning i en snabbt föränderlig skogsindustri.
Men efter ett årtionde av framtidstro väntade nya prövningar. 1970-talet skulle bli en rejäl berg-och-dalbana för både föreningen och medlemmarna. Det berättar vi mer om i slutet av juli.
Vill du vara med och fira?
Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.