- 95-årsjubileum
1950-talet – Förändring i luften
Vill du veta vad som hände innan?
För Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening började decenniet från en stark position. Föreningen hade vuxit från pionjärårens kamp till en etablerad kraft i västra Värmland och norra Dalsland.
Vid ingången av 1950-talet hade VVDS 3 411 medlemmar. Tillsammans ägde de 103 422 hektar produktiv skogsmark.
Av medlemmarna bodde 1901 personer i Nordmarken (i Årjängs kommun), 1107 personer i Vedbo (i Bengtsfors och Dals-Eds kommuner), 32 personer i Tössebo (i Åmåls kommun) och 41 personer i Nordals härad (i Melleruds kommun).
Föreningen var inte längre en idé om samverkan. Det var nu en rörelse med rötter i bygden, buren av skogsägare som visste vad skogen betyder för både familj och framtid.
Tillbaka till rötterna
Redan vid 20-årsjubileet gjorde föreningen det vi gör igen i dag: stannade upp, öppnade historien och försökte förstå vad som hade byggts.
År 1951 gav Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening ut en jubileumsbok, tryckt hos Säffle-Tidningens tryckeri och skriven av föreningens sekreterare Johannes Klevenmark.
Boken har varit en viktig grund för årets historiska tillbakablickar. Här berättas om Axel Nilssons inledande kamp, om motgångarna när bruken inte ville köpa föreningens virke, om framgångarna med de norska bruken och om förvärvet av Årjängs såg.
Men kanske är det inte bara händelserna som gör boken intressant, utan tonen.
Genom hela skriften finns en tydlig känsla av ansvar. Klevenmark skriver inte för att försköna historien eller göra föreningen större än den var.
Han skriver för att återge vad som hände – med både framgångar och motgångar, med saklighet och med stor tacksamhet till dem som trodde på skogsägarföreningens framtid.
Närvaro som byggde föreningen
I jubileumsboken redogör Johannes Klevenmark också för styrelsens arbete under de första tjugo åren. Där framträder en förening som inte byggdes av tillfälligheter, utan av människor som stannade kvar och tog ansvar över tid.
Axel Nilsson och Georg Erhard var med under hela den första tjugoårsperioden. Nils Eriksson satt i styrelsen i arton år och Johannes Klevenmark själv i sjutton. Övriga styrelseledamöter hade, vid bokens tryckning 1951, varit med mellan tre och tio år.
Att Axel Nilsson var en central gestalt märks inte minst i närvaron. Under de första tjugo åren deltog han vid 182 sammanträden med styrelsen eller arbetsutskotten. Bara sex gånger saknades han – och då, skriver Klevenmark, säkerligen av god anledning.
Det är en liten uppgift i protokollens värld, men den säger mycket om föreningens första år. Arbetet bars av människor som kom tillbaka, gång på gång. Till samma bord, samma frågor och samma envisa övertygelse: att skogsägaren behövde stå starkare tillsammans med andra.
Så blev till sist även en skogsbondes rätt respekterad
Så löd Johannes Klevenmarks egen rubrik i jubileumsboken från 1951. Den är stillsam, men rymmer en tydlig förändring. Från en tid då skogsägaren ofta fick rätta sig efter köparsidan, till en tid där han började kräva sin plats vid förhandlingsbordet.
Klevenmark återger ett tillfälle då Axel Nilsson ska ha svarat köparsidan:
Vi trodde, att vi var hitkallade för att underhandla om priser och inte för att ta emot befallningar.
En mening som nästan är torr i tonen, men som har ett kärnfullt innehållet. Där finns mycket av föreningens ursprungliga uppdrag: att skogsägaren inte skulle stå ensam, inte bara ta emot besked, utan vara med och förhandla om villkoren.
När Klevenmark skrev om framtiden 1951 hoppades han på ett samarbete där köpare och skogsägare såg varandras betydelse. Men han var också tydlig med att respekten inte kom av sig själv. Skogsägarna behövde visa beslutsamhet, hålla samman och fortsätta hävda skogsbondens plats i det stora sammanhanget.
Minnen som lever kvar
75 år senare, på självaste jubileumsdagen den 26 februari 2026 satte vi oss ner med vd Anders Alm och de tidigare styrelseordförandena Bo Arvidsson och Kjell Ericsson för att prata om föreningen. Både Bo och Kjell har varit engagerade i VVDS under lång tid, som skogsägare och som förtroendevalda.
De kommer båda från Årjängs kommun och bär på minnen från bygden, skogarna och ett skogsbruk som förändrats genom åren. När samtalet kom in på virkespriserna berättade Kjell om sin egen pappa.
Toppar och dalar har det alltid varit i skogen. Jag minns hur farsan reagerade när jag var liten, man kunde se direkt på honom när virkespriserna gick upp och ner.
Det är en enkel minnesbild, men den säger mycket. Skogen var inte bara något som fanns utanför gården. Den påverkade vardagen, ekonomin och stämningen vid köksbordet. Under samtalet blev det tydligt hur djupt skogen har präglat bygden genom generationer.
Bo och Kjell delade med sig av personliga berättelser, från barndomens minnen till dagens föreningsliv. Två liv där skogen varit närvarande hela vägen.
Deras röster kommer att återkomma under jubileumsåret, som en påminnelse om att VVDS historia inte bara finns i protokoll och arkiv – utan också i människorna som burit den vidare.
Från skog till bruk
Deras minnen leder oss också från föreningsrummet och protokollen ut till själva arbetet. För att förstå 1950-talets skogsbruk räcker det inte att läsa om besluten.
Vi måste följa virket – från skogskanten, via mätbesked och vattenvägar, vidare mot bruket.
Där, mellan skogskanten och bruket, fanns den vardag där föreningens arbete fick konkret betydelse.
I takt med årstiderna
Skogsarbetet på 1950-talet följde årets egen rytm. Vintern hörde till avverkningen. När marken bar kunde virket huggas och köras fram med häst och vagn till väg, sjö eller annan uppsamlingsplats.
Där låg det och väntade på inmätning, innan vårfloden tog vid och hjälpte virket vidare genom flottningen. När sommaren kom och vägarna genom skogen blev lättare att färdas på, samlades skogens män för att sätta priserna för det kommande året.
Vägen mot sjön
Innan virket kunde säljas vidare, flottas eller transporteras till bruket behövde det mätas, klassas och kopplas till rätt affär. Det var både praktiskt arbete och noggrann administration. Papper, penna, kontraktsnummer och lokalkännedom höll ihop kedjan.
I handlingarna från 1954 blir det tydligt hur konkret detta kunde vara. Ett virkesparti beskrivs som liggande “på tvenne ställen, 50 m från varandra”. Ett annat finns “vid vägen som leder till sjön Årr”. Behövdes mer vägledning kunde man fråga Anders, boende i den vita villan i Nedre Strand.
Före GPS och digitala kartor var sådana uppgifter avgörande. Mätaren skulle först hitta rätt virke. Sedan skulle han avgöra sortiment, mäta volymen och se till att uppgifterna hamnade på rätt mätbesked.
Det var vardagligt arbete, men med stor betydelse. Varje stock behövde hamna rätt – både i skogen och i papperen.
Vattnets krafter
När virket var mätt och handlingarna var i ordning kunde nästa stora rörelse börja. Under våren, när vattnet steg, blev bäckar, åar och sjöar en del av transportleden. Där vägarna var få och skogen låg långt från bruket kunde vattnet göra det tunga arbetet.
Bo Arvidsson minns flottningen som ett arbete där allt fortfarande gjordes för hand. Ofta var de fyra personer som behövdes för att få arbetet att gå runt. Någonstans mellan strömmen, stockarna och strandkanten krävdes både styrka, vana och samspel.
Vattnet gjorde det tunga jobbet, men människorna fick se till att virket faktiskt kom vidare.
I VVDS område fick transportvägarna också betydelse för priset. Priserna var inte enhetliga över hela föreningsområdet, utan kunde variera beroende på flottningsled, dalgång och destination.
Därför var flottningen inte bara en transportfråga. Den påverkade hela affären – från var virket lades upp till vad skogsägaren faktiskt fick betalt.
När vinden vände
1950-talet kunde ha sett ut som en lugnare tid för föreningen. Kriget var över, medlemsantalet var starkt och tjugoårsjubileet hade just summerat en lång väg från motstånd till erkännande.
Men skogen stod inte stilla. Nya krafter började påverka både industrin och skogsägarna. En av dem var oljan.
När oljan tog större plats som energikälla förändrades också skogens roll. För skogsindustrin blev det nödvändigt att söka sig tydligare mot sågverks- och pappersindustrin. Det var en omställning som krävde både anpassning och framförhållning.
Därför fick Årjängs såg en särskild betydelse. Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening hade förvärvat sågen efter kriget, och under 1950-talet blev det allt tydligare att det hade skett i rätt tid.
När vinden vände hade föreningen redan börjat bygga för nästa riktning.
Mot nya årsringar
1950-talet blev ett decennium där VVDS både såg tillbaka på sina rötter och mötte en ny tid.
Oljan förändrade energimarknaden, industrin riktade om blicken och tekniken stod snart inför nästa stora kliv. Men föreningens uppgift stod kvar: att samla skogsägare, värna kunskap och skapa rättvisa villkor.
Nästa kapitel tar oss in i 1960-talet, där skogen, maskinerna och människorna fick hitta nya sätt att arbeta tillsammans.
Vill du vara med och fira?
Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.