- 95-årsjubileum
1940-talet – Stormen över skogen
Vill du veta vad som hände innan?
Skogen höll ihop bygden
1940-talet var en omvälvande tid. Kriget kastade sin skugga över Europa och även i Värmland präglades vardagen av oro och osäkerhet. Människor sökte trygghet och gemenskap. De höll ihop och försökte stå stadigt när omvärlden gungade och ekonomin sattes under press.
När brännveden blev ett samhällsansvar
När 1940-talet tog sin början förändrades skogens betydelse. Kriget skapade en energikris och landet började likt första världskriget blicka mot skogen för värme och bränsle.
Redan innan kriget bröt ut hade frågan diskuterats. Våren 1938 lyfte de svenska skogsägarföreningarna vedens betydelse på statlig nivå och föreslog att brännved skulle lagerföras. Förslaget avfärdades men i takt med krigets eskalering blev behovet tydligare.
Den 1 april 1940 infördes avverkningsskyldighet och produktionsplikt i landet. Skogsägare blev därmed tvungna att bli aktiva medhjälpare i bränsleanskaffningen.
För att skapa ordning på marknaden infördes auktoriserade brännvedsuppköpare – bland dem skogsägarföreningar. VVDS införde handel med ved och blev auktoriserade uppköpare.
1941 – Föreningen stod stadigt i stormen
Under hösten 1940 stod föreningen utan affärsledare. Det dröjde till den 15 februari 1941 innan forstmästare Gunnar Kettisen anställdes i rollen. Han kom att arbeta hos föreningen i tre år.
Den 2 augusti 1941 hölls en större sammankomst på Widéns hotell i Årjäng. Axel Nilsson öppnade mötet där närmare hundra ombud samlades för att diskutera frågor kring den pågående krisen. Mötet saknade fast program. I stället ägnades kvällen åt öppna samtal om erfarenheter och problem från den svåra tid som rådde.
Samtalen blev långa. Männen bytte erfarenheter och många röster kom till tals. Men en uppfattning växte fram tydligare än de andra: föreningen behövde omorganiseras för att klara den tid man stod i.
Skogen skulle hålla landet varmt
Under mötet på Widéns hotell i Årjäng hölls endast ett föredrag den kvällen. Gunnar Kettisen redogjorde för kravet på ökad vedproduktion och dess konsekvenser för skogsägarna.
Han betonade att föreningen gjorde allt i sin makt för att hjälpa sina medlemmar att få rättvisa villkor och priser för avverkningen av brännved. Det innebar också att föreningen tog betydande ekonomiska risker och drog på sig stora skulder.
Avverkningen behövde ske i snabbare takt än vad återväxten kunde ge tillbaka. Trots detta uppmanade Kettisen till fortsatt arbete för att hjälpa landet genom krisen.
I denna svåra tid fick det inte råda brist på bränsle. Skogen skulle hålla landet varmt.
Rötterna stärktes
Den 16 oktober höll föreningen en extrastämma på Widéns hotell. Där fastställdes nya stadgar och stämman godkände beslutet att omorganisera föreningens verksamhet.
Förändringen innebar att medlemsavgiften avskaffades och ersattes av ett insatssystem. Medlemmarna kunde köpa andelar för 10 kronor styck, och upp till 100 andelar per person. Nya medlemmar betalade dessutom en inträdesavgift på 2 kronor.
Andelarna kunde betalas kontant eller genom avdrag vid virkesförsäljning, ett sätt att göra det möjligt för fler att delta. Insatserna skulle stärka föreningens ekonomi, samtidigt som vinsten i förlängningen återfördes till medlemmarna.
1942 – Tillväxt i motvind
När priserna sattes i Stockholm
Motvindarna fortsatte när staten 1942 ändrade normalpriset på brännved och samtidigt även satte priser på sågtimmer.
Under krigsåren kom därför många förhandlingar mellan bruken och skogsägarföreningarna att handla mer om leveranser och tillgång än pris.
Ett ord till skogsägarna
Under krigstiden stod skogsägarna inför en svår balans. Hur skulle man bidra till samhällets behov av bränsle och virke, och samtidigt värna skogsägarnas rätt till rimlig ersättning?
År 1942 kunde man vid flera tillfällen läsa artiklar av ombudsmannen Gunnar Kettisen i Föreningsbladet Skogen. Där använde han spalten både för att berätta om föreningens arbete och för att bemöta rykten.
I en artikel från den 28 februari 1942 betonar Kettisen vikten av att samla skogsägare till en gemensam kraft. Ju fler medlemmar föreningen hade, desto starkare kunde den också bli i förhandlingar om försäljning, kontrakt och transporter.
Samtidigt tvingades Kettisen bemöta rykten om föreningen. Han menade att de var överdrivna eller rent av uppfunna för att få skogsägare att tvivla på organisationen.
Medlemssiffrorna blev som ett bevis på tvivlet. Mellan 1940 och 1941 ökade antalet medlemmar endast med ett fyrtiotal personer, den lägsta ökning hittills.
I de djupa skogarna
Under 1940-talet skedde transporterna via järnväg, flottning eller med häst och vagn. För att möjliggöra avverkning även på mer avlägsna platser krävdes noggrann planering.
Genom gemensamma veddrivningar kunde små volymer från flera ägare sammanföras till effektiva transporter. Det gjorde att även fjärran skogar kunde nyttjas, vilket var avgörande i en tid då varje lass räknades.
Krigsåren förändrade i grunden både arbetet i skogen och föreningens roll, och mitt under denna krävande tid skedde även ett skifte i ledningen.
1944 – En ny kraft kom ur skogen
Den 1 mars 1944 efterträddes Gunnar Kettisen av forstmästare Erik Hansson. Han skulle visa sig bli en stark profil i föreningen och kom att prägla vårt arbete under flera decennier.
Hansson beskrevs som en hyvens man, med stor arbetsvilja och en stark värdering i den personliga kontakten. I största möjliga mån ville han själv möta medlemmarna och ge råd i skogliga frågor.
Men i takt med att föreningen växte blev detta allt svårare för Hansson att hinna med.
1945 – Föreningen fick en starkare röst
År 1945 beslutade styrelsen att föreningen skulle bli delägare i Svenskt Trä, en organisation som arbetade för att främja användningen av trä och företräda sågindustrins intressen.
1946 – Flera rötter i Årjäng
När kriget tog slut stod föreningen inför nya möjligheter. Erfarenheterna från krigsåren hade visat att det inte alltid räckte att sälja råvaran. För att kunna skapa ett bättre ekonomiskt utbyte för medlemmarna behövde föreningen också kunna förädla sitt sågtimmer och inte enbart sälja råvaran vidare
Under våren 1946 inleddes därför förhandlingar med A/B Årjängs Trä om att köpa deras sågverk. På sommarens stämma fattades ett enhälligt beslut och köpeavtalet tecknades.
Under de följande åren moderniserades anläggningen och verksamheten byggdes ut med både hyvleri och försäljning av byggmaterial. År 1951 sysselsatte sågverket hela 25 personer.
Växtkraft efter kriget
Samtidigt växte arbetet i föreningen snabbt. Med fler medlemmar ökade behovet av både rådgivning och administration
År 1946 beslutade styrelsen därför att anställa tre skogsinspektörer – en i Årjäng, en i Bengtsfors och en i Åmål.
De administrativa uppgifterna hade affärsledare Hansson tidigare skött på egen hand, men i takt med att verksamheten växte blev det till slut för mycket för en person. Året därpå anställdes ytterligare personer och kontoret bestod nu av totalt sex medarbetare utöver Hansson
Med skogen som lärosal
I föreningens stadgar stod det att man skulle verka för att höja skogsvårdsarbetet. Ett sätt att göra detta blev skogsdagar som arrangerades runt om i verksamhetsområdet.
Varje år hölls tio skogsdagar på olika platser. Programmet bestod av föredrag om skogen och dess skötsel, följt av exkursioner där deltagarna tillsammans gick ut i skogen för att diskutera bestånd och åtgärder i praktiken.
Skogsdagarna blev både ett tillfälle att fördjupa kunskapen och en mötesplats för föreningens medlemmar. Vid flera tillfällen arrangerades även gallringstävlingar.
1947 – Nya händer i skogen
När föreningen anställde skogsinspektörer skapades större möjligheter till rådgivning. Inspektörerna blev snabbt en uppskattad del av verksamheten och en nära kontakt mellan föreningen och medlemmarna.
År 1947 tog man ytterligare ett steg. Föreningen började erbjuda skogsdrivning till självkostnadspris, vilket gjorde det möjligt att hjälpa medlemmar som av olika skäl inte själva kunde genomföra avverkningen.
Många träd bildar en skog
Krigsåren hade visat hur viktigt det var att hålla ihop, både i samhället och inom föreningen. På bara några år tredubblades medlemsantalet. Från 1 258 medlemmar år 1939 till 3 740 år 1947.
Med en engagerad styrelse, först Kettisen och senare Hansson som affärsledare, samt ökad personalstyrka kunde VVDS fortsätta att bygga organisationen vidare.
Föreningen hade klarat krigsåren och vuxit sig starkare. Frågan var nu vad nästa decennium skulle föra med sig.
Vill du vara med och fira?
Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.