VVDS – Västra Värmland och Dals skogsägarförening

Vinnarna i tävlingen på Årjängs marknad

alice_aztek — Wed, 07 Oct 2026 08:32:28 +0000

Vinnarna i tävlingen på Årjängs marknad

Tack till alla som deltog i våra tävlingar på Årjängs marknad – och stort grattis till Peter och August! Peter Ledin gissade närmast på värdet av stockarna, som var 1 400 kr. I burken fanns 140 kottar, och närmast rätt antal kom August Henriksson. Grattis till er båda!

Inlägget Vinnarna i tävlingen på Årjängs marknad dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1990-talet – När rötterna hade fäst

alice_aztek — Sat, 26 Sep 2026 06:49:59 +0000

1990-talet – När rötterna hade fäst

1980-talet hade varit årtiondet då VVDS fick börja om. Ur Vänerskogskonkursen hade en fristående förening vuxit fram på nytt – försiktigt, sparsamt och med stor hjälp av människor som lade ner både tid och arbete för att få den på fötter.

Vill du veta vad som hände innan?

Lugnet efter stormen

När 1990-talet tog sin början hade föreningen stabiliserats.

Karl-Erik Roth satt fortfarande som ordförande. Han hade varit en av de drivande krafterna i återuppbyggnaden och var uppskattad för sitt sätt att stå upp för skogsägarna, både under tiden i Vänerskog och i arbetet med att bygga upp VVDS igen.

Föreningen behövde inte längre kämpa för sin blotta existens. Rötterna hade börjat fästa och man kunde anställa personal. Under 1990-talet anställdes även den första chefen, Leif Brunzell.

Spåren i årsringarna

När vi går igenom VVDS arkiv från 1990-talet återkommer några tankar gång på gång.

Vänerskog fanns fortfarande nära i minnet. Erfarenheterna från konkursen hade satt sina spår och det fanns en tydlig vilja att föra kunskapen vidare. Föreningen skulle stå på egna ben, riskerna hållas nere och skogsägarnas intressen stå i centrum. Men där finns också något annat.

I artiklar och intervjuer återkommer synen på skogen som något större än en råvara. Något att bruka, men också att vårda och lämna vidare.

Skogsinspektören Gunnar Wernlund beskriver skogen som något vi har till låns och förvaltar åt nästa generation. På flera håll återkommer samma tanke: i Nordmarken har människor levt av, arbetat i och tagit hand om skogen i generationer. På många sätt är det människorna som bär berättelsen om VVDS under 1990-talet.

1992 - En ny kraft i ledningen

Den 12 november 1992 berättar NWT om ett skifte i föreningen. Karl-Erik Roth lämnar över ordförandeklubban till Ann-Britt Andersson. Helt lämnar han däremot inte VVDS. Som tack för sina insatser utses han till föreningens hedersordförande.

Ann-Britt är uppvuxen på Nordmarkens landsbygd, nära både djur, jord och skog. Skogsbruket övertog hon senare från sina föräldrar och drev vidare tillsammans med sin make och så småningom barn.

Hon hade också erfarenhet från politiken och var kommunalråd i Årjäng 1989–1991.

Några år efter att hon blivit ordförande får hon frågan om hur det är att som kvinna leda en skogsägarförening. För Ann-Britt är saken inte särskilt märkvärdig. Skogsbruket, menar hon, måste vara en av de mest jämlika platserna. Där arbetar man och hustru sida vid sida.

Det var kanske också typiskt för VVDS. Det viktiga var inte vem som stod längst fram, utan vem som var beredd att göra jobbet.

1993 – De sparade fröerna

Tolv år hade gått sedan Vänerskog ansökte om konkurs. Ändå var minnena fortfarande färska. Den 27 oktober 1993 ägnar NWT:s Arbete & Ekonomi en halvsida åt VVDS hedersordförande Karl-Erik Roth. Runt om i landet hade skogsorganisationer åter börjat investera i stora industrier, och Karl-Erik såg utvecklingen med oro.

Har alla redan glömt Vänerskog?

För honom hade erfarenheterna från konkursen blivit vägledande. Han lyfte fram tre principer som varit viktiga när VVDS byggdes upp igen: minimalt risktagande, största möjliga frihet och sparsamhet.

Det var ingen tillfällig försiktighet, utan hade blivit ett sätt att tänka. Och föreningen växte. På tolv år hade VVDS åter närmat sig 650 medlemmar.

1995 – Ut på vägarna

När vi våren 2026 pratade med Bo Arvidsson och Kjell Ericsson mindes de hur Vänerskog fortfarande låg kvar i luften långt efter konkursen. Men parallellt med försiktigheten fanns en nyfikenhet. Gick det att vara liten och fristående – och ändå stå stark?

Kjell minns hur han och dåvarande chefen Leif Brunzell gav sig ut för att berätta om just det.

På Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg föreläste de om erfarenheterna av att driva en fristående skogsägarförening. Kjell gjorde i ordning Overhead-bilder och intresset var stort.

Det som bara drygt ett decennium tidigare hade varit en förening som själv sökte vägar framåt hade nu blivit något andra ville höra mer om.

Tyvärr kunde inte Kjell finna bilderna i sitt eget arkiv.

1996 – Rak som en fura

I VVDS-tidningen Till Skogs från 1996 möter vi åter Karl-Erik Roth. Det är tydligt att uppskattningen för den tidigare ordföranden var stor.

Själv verkar Karl-Erik däremot inte ha varit särskilt intresserad av beröm. Den tid och det arbete han lagt ner hade han gjort med glädje – för bygden och människorna som bodde där. Andra var desto mer villiga att tala om hans insats.

Skogsägare i Nordmarken beskriver hur Karl-Erik stod upp för deras rätt när han valdes in i Vänerskogs styrelse. Han beskrivs som orädd och rak som en fura när han drev skogsägarnas frågor. Samma egenskaper kom till användning efter konkursen.

När VVDS skulle byggas upp från nästan ingenting lade Karl-Erik många ideella timmar på föreningen. Han berättar att mycket under de första åren vilade på förtroende. Administrationen skulle hållas så liten som möjligt och kostnaderna nere. Därför valde man noggrant ut människor som man litade på och visste skulle göra jobbet.

Det som börjat som en nödvändighet efter konkursen hade blivit en del av föreningens sätt att arbeta.

Kjell Ericssons gröna guld

En annan person som återkommer genom VVDS historia är Kjell Ericsson. Han har varit skogsägare, polis och politiskt verksam både lokalt och under tio år i riksdagen. Men skogen har funnits med långt tidigare än så. Kjell växte upp nära skogsbruket och har under många år varit engagerad i föreningen.

I Till Skogs 1998 intervjuas han om något han kallar Sveriges gröna guld. Skogen.

När vi träffade Kjell våren 2026 hade nästan trettio år gått sedan intervjun, men synen på skogen var fortfarande densamma. Den är en stor tillgång, men den måste brukas med respekt och eftertanke.

För Kjell handlar skogsbruk inte bara om det som kan tas ut ur skogen. Ett långsiktigt brukande innebär också ett ansvar för det som ska finnas kvar. Och skogen är mer än en råvara. Den är också en plats för rekreation, återhämtning och för människor att helt enkelt vara i.

1998 – Fler stammar i samma skog

Under 1998 växer VVDS ytterligare när den andra skogsägarföreningen i Årjäng, Nordmarken & Dals skogsägarförening, väljer att gå samman med VVDS. Bakom den föreningen fanns en välbekant person ur VVDS historia: Anders Delin.

Anders hade tidigare varit ordförande i VVDS. När frågan om anslutningen till Vänerskog blev aktuell var han starkt kritisk till beslutet. Motståndet var så stort att han lämnade sin post och i stället var med och bildade en ny förening för de skogsägare som ville fortsätta stå utanför Vänerskog.

Nästan tre decennier senare möttes föreningarnas vägar igen, men den här gången genom en sammanslagning.

Leif Bruzell berättade att de arbetat i samma region och målgrupp och menar att de i och med fusionen nu blir en samlad styrka.

Nya marker

VVDS hade också börjat söka sig utanför det ursprungliga området. Under 1996 annonserade föreningen i Till Skogs om etableringen av en filial i Åmål.

Verksamheten växte alltså inte genom stora språng. Den bredde snarare ut sig steg för steg – med fler medlemmar, ett större geografiskt område och ett bredare erbjudande.

Från planta till avverkning

Även det praktiska skogsarbetet utvecklades. Under 1990-talet breddades den skogliga servicen och VVDS kunde erbjuda hjälp genom en allt större del av skogens omloppstid: från plantering och röjning till gallring och avverkning.

Nu tillkom också markberedning. Det innebar att föreningen kunde följa skogsägaren genom fler delar av arbetet – från den nya plantan till den mogna skogen.

Kunskap ute i skogen

När VVDS startade om efter Vänerskog återkom också en gammal tradition: skogsdagarna. Det blev uppskattade tillfällen där medlemmarna kunde träffas ute i skogen, titta på maskiner, diskutera metoder och utbyta erfarenheter.

I Till Skogs – med VVDS kan vi 1998 följa med till en sådan dag hemma hos Kjell Ericsson på gården Uppran. Medlemmarna samlades för att prata om röjning, gallring och skogsekonomi. Längs området hade olika stationer placerats ut.

På en plats demonstrerade Myrvold Maskiner ett minisågverk. På en annan visades den populära Polaris-fyrhjulingen, byggd för att kunna ta sig fram där vanliga fordon fick ge upp.

Wermländska Inmätningsföreningen, WMF, informerade om aptering och skogsinspektörerna visade praktiskt hur gallring kunde utföras. Diskussionerna handlade inte bara om hur man skulle gallra utan också när.

Till sist samlades deltagarna över fika och lyssnade till Tore Berglund från Föreningsbanken, som talade om skogsekonomi.

Ettt nytt nummer som blev kvar

Även samhället runt omkring förändrades under 1990-talet. Telefonin byggdes om och allt fler abonnenter gjorde att nummersystemen behövde förändras. Samtidigt förbereddes övergången från Sveriges tidigare larmnummer 90 000 till 112, som genomfördes 1996.

För telefonnummer som började med 11 lades en extra siffra till. I Årjäng blev den siffran 7. Därmed blev VVDS telefonnummer: 0573–711 030, vilket hängt med sedan dess.

Årjängs såg – en historia som korsar vår

I september 2026 kom det tragiska beskedet att Moelven lägger ner sågverket i Årjäng.För många människor i bygden är det betydligt mer än en industri som berörs. Sågen har gett arbete åt generationer och under lång tid varit en del av Årjängs historia.

Också vår historia har korsats med Årjängs sågverk, genom ägandeskap och genom ett gott samarbete. Därför vill vi i hylla sågen genom att återberätta vår del.

Efter andra världskriget blev Årjängs såg en del av VVDS verksamhet. Det skedde i en annan tid, under andra ekonomiska och industriella förutsättningar, när föreningen själv arbetade med förädling av medlemmarnas virke.

Under 1960-talet byggdes verksamheten ut och sågverket blev en allt tydligare del av den lokala träindustrin. Den som vill få en glimt av miljön kan se filmmaterial från Årjängs såg i SVT:s dokumentär Lilla samhället – Mer arbete i Årjäng. Ungefär tio minuter in i filmen syns sågverket som det såg ut under 1960-talet.

När VVDS senare gick samman med Vänerskog följde även sågverket med. Efter Vänerskogs konkurs fick det nya ägare och hamnade hos norrmannen Tron Lie. År 2004 övertogs verksamheten av Moelven.

I våra arkiv från 1990-talet finns spår av ett gott samarbete med Tron Lie och Aregruppen, som under perioden satsade på och moderniserade anläggningen.

Sågverket har under lång tid varit en arbetsplats, en del av vardagen och en viktig del av Årjängs industrihistoria. Många människor har genom åren haft sitt arbete där, byggt upp sin kunskap där och fört den vidare till nästa generation.

När beskedet om nedläggningen kom hösten 2026 var det därför ett tungt besked för många, inte minst för dem som arbetar på sågen och deras familjer.

VVDS historia och sågverkets historia har korsats flera gånger genom åren. Just nu känns det viktigast att stanna upp och visa respekt för alla dem som har varit, och fortfarande är, en del av den historien.

När rötterna hade fäst

Om 1980-talet handlade om att få VVDS på fötter igen, handlade 1990-talet mer om att börja gå vidare.

Föreningen hade återfått stabilitet. Medlemsantalet växte, verksamheten breddades och nya områden tillkom. Samtidigt fanns erfarenheten från Vänerskog kvar som en påminnelse om varför självständighet, sparsamhet och försiktighet hade blivit så viktiga.

I arkivet finns också något som är svårare att mäta. En stark respekt för skogsägaren, för människorna som engagerat sig, för bygden och för skogen själv.

Efter ett årtionde av återuppbyggnad hade rötterna fått fäste.Nu kunde föreningen åter ägna kraft åt det den en gång bildades för: att ge skogsägarna en starkare gemensam röst, samtidigt som man fortsatte gå sin egen väg.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1990-talet – När rötterna hade fäst dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1980-talet – Ur askan växte skogen på nytt

alice_aztek — Wed, 26 Aug 2026 09:24:49 +0000

1980-talet – Ur askan växte skogen på nytt

Under 1970-talet satsade Vänerskog hårt på att växa, men när sågverkskonjunkturen försämrades mot slutet av årtiondet började problemen hopa sig. För att försöka vända utvecklingen köpte Vänerskog bland annat upp konkurshotade verksamheter, samtidigt som skulderna fortsatte att öka.

Vill du veta vad som hände innan?

När 1980 gick mot sitt slut hade Vänerskog skulder på uppemot 400 miljoner kronor, närmare 1,6 miljarder i dagens penningvärde.

Den stora expansionen under 1970-talet hade förvandlats till en ekonomisk kris som snart skulle märkas långt utanför ledningsrummen.

Bland arkivmaterialet från 1980-talet finns artiklar som tydlig redogör för Vänerskogs framgång och fall, men desto mindre om arbetet som kom efteråt.

1980 - När stormen drar in

VD Bernt Frisk

Den 11 december kunde man också läsa att vd Bernt Frisk lämnar sin post. Det spekulerades i om kravet på hans avgång kom från medlemmarna eller från bankerna som hade lånat ut stora summor till Vänerskog, men ledningens avvisade samtliga anledningar.

I upplagan riktades även kritik mot Bernt Frisk och situationen. Flera ansåg att Vänerskogs problemen borde ha både kommunicerats och hanterats tidigare. De olika beskeden och spekulationer la sig som en grund för omgivningens oro.

Tystnaden mellan träden

I början av december 1980 förändrades vardagen för många av Vänerskogs anställda och medlemmar. Genom nyhetssändningar i massmedia fick man veta att det fanns risk att de anställda inte skulle få någon lön före jul.

Den 11 december rapporterade NWT om risken att det inte skulle finnas pengar till löner för verksamhetens omkring 4 000 anställda.

Vänerskog hade efter en tids ekonomiska problem fått en god man, advokaten Björn Edgren, och det var han som gick ut i media med att pengarna till lönerna saknades.

Redan samma eftermiddag gick Vänerskogs ledning ut och sade att upplysningen inte stämde.

På framsidan dagstidningen kunde man läsa NWT rapportering följt av en kommentar från Henry Carlström, representant för Svenska Träindustriarbetareförbundet:

”Någon ljuger. Och vi är mest benägna att tro på Björn Edgren i det här läget.”

För anställda och medlemmar blev det svårt att veta hur allvarlig situationen egentligen var.

Ingen avverkning på kredit

Samma dag infördes också kontant betalning av virket. I praktiken innebar det att föreningen och skogsägaren kom överens om priset, pengarna överfördes och virket hämtades först när säljaren hade fått betalningen på sitt konto.

Åtgärden säger något om det läge Vänerskogs befann sig i. För skogsägaren skulle det inte längre räcka med ett löfte om kommande betalning.

När marken står på spel

NWT rapporterade även om medlemmar som försökte få kontakt med föreningen för att förstå vad som höll på att hända. För vissa var oron mycket konkret, eftersom stora summor hade placerats i Vänerskog fanns det skogsägare som var rädda för att i värsta fall förlora sina gårdar.

Totalt hade medlemmarna omkring 80 miljoner kronor placerade i industribevis och ytterligare 30 miljoner i insatser, sammanlagt omkring 440 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Enskilda skogsägare kunde ha mellan 200 000 och 300 000 kronor innestående hos föreningen, vilket motsvarar omkring 800 000 – 1,2 miljoner kronor idag.

Bakom Vänerskogs ekonomiska problem fanns ett stort antal enskilda skogsägare vars privatekonomi var direkt knuten till hur föreningen skulle klara krisen.

1980 - 13 december

Två dagar senare kom ett besked som åtminstone tillfälligt lättade oron. Jullönerna skulle kunna betalas ut. Trots den gode mannens tidigare uppgifter om att pengarna saknades menade ledningen att man redan innan hade avsatt medel för lönerna.

Stora förändringar väntade framöver. Den vice direktören skulle gå in som tillfällig vd tills en ny kunde utses eller, som NWT uttryckte det, verksamheten gick i konkurs.

Samtidigt pågick ett omfattande arbete för att rädda Vänerskog. Den gode mannen Björn Edgren förhandlade om ett ackord som skulle kunna skriva av en stor del av skulderna. Om planen lyckades skulle skuldbördan minska från 400 miljoner till ungefär 100 miljoner.

Parallellt planerades försäljningar av flera sågverk och pappersbruk och minskad produktion i andra delar av verksamheten. Vänerskog behövde bli betydligt mindre för att ha en möjlighet att fortsätta existera.

1981 - Hård gallring

Under 1981 genomfördes omfattande förändringar för att försöka få Vänerskog på fötter igen. Flera sågverk och pappersindustrier avyttrades, spånskivefabriken i Norra Ny och plywoodfabriken i Otterbäcken rationaliserades och egna skogar såldes.

Omkring 1 000 anställda fick lämna verksamheten och när året gick vidare återstod närmare 2 800.

Trots åtgärderna var marginalerna små och under sommaren började det åter gå rykten om Vänerskogs ekonomi.

Medarbetarna ute i bygderna och ansiktena utåt för föreningen trodde fortfarande på Vänerskogs återkomst. Det var också genom dem många medlemmar fick sin bild av föreningen och dess framtid.

Alla valde ändå inte att avvakta. Medlemmen Kjell Ericsson hade omkring 1 500 meter timmer liggande i sjön och arbetade för att få ut sin betalning på 200 000 kronor, omkring 750 000 kronor idag.

När checken kom fick han rådet att lösa in den så snabbt som möjligt. Han följde rådet, och kort därefter skulle det visa sig vara betydelsefullt.

Lugnet på ytan

I oktober 1981 kunde medlemmarna hämta ett nytt nummer av Vänerskogsbladet i brevlådan.

Läsaren möttes av en organisation som planerade framåt. Nya personer presenterades i styrelsen och ambitionen var att återta den starka ställning som Vänerskog hade haft under 1970-talet.

I tidningen berättades bland annat om nya virkessamarbeten, utbildningar inom sågverksindustrin, interna informationsmöten och förändringar i organisationen för pappersindustrierna och spånskivefabrikerna. Från 1982 skulle Vänerskogs industriorganisation bli starkt decentraliserad.

För en medlem som försökte förstå hur föreningen mådde fanns det alltså mycket som fortfarande pekade framåt.

En ljusglimt mellan träden

På nästsista sidan i Vänerskogsbladet oktober 1981 fanns information om ackordet för Vänerskogs industrilån och skogsobligationer.

De som hade investerat fick välja mellan att byta sina skogsobligationer mot aktier i Vänerskogs AB till fullt värde eller få en kontant utbetalning motsvarande halva värdet.

De som valde kontanter beräknades få sina pengar den 30 juni 1982, medan de som valde aktier skulle få vänta till hösten. Av dem som svarade valde omkring 70 procent aktier och 30 procent kontant ersättning.

Många hade med andra ord fortfarande förtroende för att verksamheten skulle kunna reda ut situationen.

Röta i stammen

I VVDS arkiv finns ett odaterat maskinskrivet brev från Karl-Erik Roth, där han beskriver det han upplevt innan konkursen.

När Vänerskogs problem hade blivit allt tydligare fick han förtroendet att representera VVDS i Vänerskogs styrelse. Där fick han möjlighet att se organisationen från insidan och försöka förstå hur situationen hade kunnat utvecklas så långt.

Karl-Erik gick in i styrelsearbetet med två huvudmål. Det ena var att försöka rädda så mycket som möjligt av de pengar staten satsat genom ackordet, det andra att få en bättre inblick i hur problemen hade uppstått för att erfarenheterna skulle kunna användas i framtiden.

Enligt Karl-Eriks egen redogörelse ledde hans agerande till att han fick lämna sin post.

Han beskriver också en frustration över informationen kring Vänerskog. Efter en lokal stämma i Årjäng om samarbete med norska bolag reagerade han på att mötet inte uppmärksammades i tidningen trots att en reporter från NWT hade varit på plats.

För Karl-Erik blev även detta en del av bilden av en organisation där medlemmarna inte alltid fick den insyn han ansåg att de borde ha haft.

Stormen når föreningen

I december 1981 kom beskedet att Vänerskog hade ansökt om konkurs.

Det hade då gått bara två månader sedan Vänerskogsbladet hade berättat om framtidsplaner, omorganisation och ett ackord som skulle ge investerarna möjlighet att få tillbaka åtminstone delar av sina pengar.

Många medlemmar hade dessutom valt aktier framför kontant ersättning eftersom de fortfarande trodde på föreningens framtid.

Någon utbetalning sommaren 1982 skulle det inte bli.

Bland medlemmarna växte både oro och bitterhet. Många hade redan under krisen ett år tidigare upplevt att informationen varit bristfällig och motstridig, och nu kom samma känsla tillbaka.

Frågorna var många. Vad hade ledningen känt till, när hade man förstått hur allvarligt läget var och varför hade medlemmarna fortfarande fått läsa om framtidssatsningar så nära inpå konkursen?

Ur aska och frustration

När Vänerskog föll uppstod samtidigt frågan om vad skogsägarna skulle göra härnäst. Erfarenheterna av den stora föreningen hade skadat förtroendet, men behovet av samarbete hade inte försvunnit.

I övriga län var man överens om att nya länsföreningar var vägen framåt, i Värmland var det inte lika självklart.

Lokalt levde Axel Nilsson idéer att skogsägarna är starkare tillsammans kvar. Även tankarna om att hålla föreningen nära.

De lokala medlemmarnas frustration och emotionella investering fångades upp. Karl-Erik Roth i Årjäng kontaktade Kjell Ericsson och redan under mellandagarna kallade de skogsägarna till ett möte i Årjängs aula.

1982 - Ett ekonomiskt kalhygge

Redan den 8 januari 1982 kunde man i tidningen Land läsa mer om konkursens omfattning. Sex konkursförvaltare hade utsetts med uppdraget att försöka få fram största möjliga utdelning till alla som hade fordringar i Vänerskog.

Konkursboets skulder uppgick till omkring 800 miljoner kronor, motsvarande ungefär 3,2 miljarder idag. Omkring 500 miljoner var skulder till olika banker, 180 miljoner till medlemmarna och cirka 60 miljoner till företag utomlands.

Vänerskogskonkursen blev en av landets största.

Omkring 2 700 anställda förlorade sina arbeten och närmare 20 000 medlemmar förlorade tillsammans omkring 180 miljoner kronor, cirka 720 miljoner i dagens penningvärde.

Det var i efterdyningarna av detta som Karl-Erik Roth i sitt brev sammanfattade Vänerskogstiden med orden:

”…10 år försvann i ett svart hål genom fusionen med Vänerskogs.”

Han skrev också att den stora organisation som hade skapats aldrig fullt ut hade fått förtroende inom det gamla VVDS-området. Enligt honom hade många ändå gått med eftersom Vänerskog erbjöd en service som var svår att avstå från.

Marken ger efter igen

För skogsägarna slutade problemen inte när konkursen var ett faktum. De som hade sålt virke under året var fortfarande skyldiga att betala in moms på försäljningen precis som vanligt, även de som inte hade fått betalning.

För många kom detta ovanpå förlusten av pengar i obetalda försäljningar, insatser och investeringar. Det väckte stor ilska och nya frågor om hur utvecklingen hade kunnat tillåtas gå så långt och varför Vänerskog inte hade bromsat tidigare.

Försiktig återväxt

Det var med de erfarenheterna i färskt minne som VVDS skulle försöka bygga upp föreningen igen. De medlemmar som återvände var naturligtvis försiktiga med att sätta in nya pengar, och föreningen behövde därför hitta andra sätt att få in åtminstone en mindre grundintäkt.

Medlemsavgiften återinfördes och medlemskort togs fram. Avgiften sattes till 100 kronor, motsvarande omkring 350 kronor idag.

Kjell Ericsson, som vid den här tiden arbetade som polis, var med och skrev föreningens nya stadgar. Här blev erfarenheterna från Vänerskog viktiga.

Karl-Erik Roths erfarenheter från den större organisationen gav honom slutsatsen att agera för melemmarnas bästa genom minimala ekonomiska risker och att sätta medlemmarna över organisationen.

En gren kapas av

Till de praktiska problemen hörde också Årjängs såg, som hade varit i VVDS ägo sedan 1946 och senare följt med in i Vänerskog. Efter konkursen auktionerades den ut.

Den nystartade föreningen hade inte möjlighet att köpa tillbaka sågen och fick därför acceptera att den hamnade i annan ägo. Samarbetet kunde däremot fortsätta. Föreningen skickade sågtimmer dit medan granmassaved gick till ett sågverk i Halden.

Årjängs sågverk under sedan 1940-talet

Axel Nilssons arv växer vidare

På 1920-talet hade Axel Nilsson arbetat i motvind för att få skogsägarna att organisera sig. Ett drygt halvsekel senare befann sig VVDS åter i ett läge där mycket av arbetet och förtroendet fick byggas från grunden.

Efter mötet i aulan hade de föreningen, några medlemmar och viljan att fortsätta, men mycket lite pengar.

Rustade för oväder

Karl-Erik Roth och Kjell Ericsson pratade enligt Kjells minnen nästan dagligen om hur de skulle kunna bygga upp föreningen. För att verksamheten över huvud taget skulle kunna komma igång behövdes kapital och tillsammans åkte de till Haldensbruken för att försöka få ett lån.

De hade förberett sig på ett svårt möte och räknade med att behöva argumentera för föreningens möjligheter. I stället möttes de av frågan:

”Hur mycket behöver ni? Trehundratusen kronor, räcker det?”

Lånet på 300 000 kronor, omkring 1,1 miljoner kronor idag, gav VVDS en viktig grund att arbeta vidare från och ett samarbete med sågverket inleddes.

Summan löste däremot inte föreningens ekonomiska situation. Under de första åren byggde verksamheten till stor del på personer som var beredda att lägga ner mycket arbete med små ekonomiska resurser.

Föreningen hade några anställda som fick viss lön, medan flera av dem som arbetade ute i bygderna och drev föreningens frågor gjorde det ideellt.

När vi våren 2026 pratade med Kjell Ericsson om tiden efter Vänerskog sammanfattade han den lokala inställningen med orden:

”Man är van att i Årjäng få lösa saker själv.”

Kjell återkommer också till betydelsen av de människor som arbetade i och kring föreningen under de här åren. Han berättade att utan de briljanta personer som jobbat hårt och varit lätta att ha att göra med hade inte 1980-talets framgång sett ut som den gjort.

Efter några år hade ekonomin förbättrats så mycket att föreningen åter kunde betala löner till kontorspersonalen, medan andra fortsatte att arbeta ideellt.

Skogen tar åter form

Under de följande åren växte verksamheten steg för steg. Karl-Erik Roth utsågs till Hedersordförande och i återuppbyggnaden fanns ingen chef. För att hålla nere kostnaderna delade styrelsen på ledningsarbete.

Det gick framåt för föreningen. Affärerna gav inkomster, fler skogsägare återvände och VVDS kunde successivt bygga upp den organisation som hade försvunnit under Vänerskogsåren.

Återkomsten gick inte över en natt. Förtroendet skulle återvinnas efter en konkurs som hade kostat skogsägarna stora summor, samtidigt som föreningen behövde skapa en fungerande verksamhet med mycket begränsade resurser.

Mot mitten av årtiondet började resultaten av arbetet bli allt tydligare och man nådde närmare 400 medlemmar.

Den återplanterade skogen

Under uppbyggnaden kunde VVDS återigen anställa skogsinspektörer och verksamheten började få en fastare organisation.

Vid en affär träffade föreningens skogsinspektörer också släktingar till grundaren Axel Nilsson. Det berättas att de gladde sig åt att föreningen som han en gång varit med och grundat hade återvänt till sitt ursprung. Och nu tyckte de att Axel skulle tillbaka.

Porträttet av Axel Nilsson, som hans syster hade hämtats från föreningen mer än tio år tidigare, återvände till VVDS-kontoret. Där hänger det än idag.

Beståndet växer till sig

Lite mer än fem år efter mötet i Årjängs aula hade föreningen kommit långt. År 1987 hade VVDS 446 medlemmar. Även om vinsten inte var så stor visade bokslutsåret 1986/87 en försäljning på närmare 36 miljoner kronor, omkring 90 miljoner i dagens penningvärde.

Utvecklingen hade gått snabbare än man rimligen hade kunnat förvänta sig när verksamheten startades om efter konkursen. Föreningen hade åter anställda, en växande medlemsbas och en omsättning som gav möjlighet att börja tänka längre fram än till nästa virkesaffär.

Mot senare delen av 1980-talet gjorde de just det. Mark köptes och planer togs fram på en ny kontorslokal.

1989 - Från kalhygge till grönskande skog

År 1989,7 år efter omstarten, har föreningen fått fastare mark under fötterna. Det nya huset i Årjäng signalerar framtidstro, men innanför väggarna var inredningen fortfarande påfallande spartansk.

Det är ingen slump, utan snarare en bild av den strategi som har burit verksamheten framåt: små omkostnader, försiktiga investeringar och fokus på medlemmarnas affärer.

En bärande del av strategin var att överskottet skulle komma medlemmarna till del. Genom återbäring och efterlikvider blev föreningens framgång något som också märktes direkt hos skogsägarna.

Föreningen har vuxit utan att bygga upp den tunga organisation som en gång bidrog till Vänerskogs fall. Det nya huset blir därför både ett steg framåt och en sammanfattning av den försiktighet som lagt grunden för framgången

Nya årsringar väntar

Det som började i en fullsatt aula under mellandagarna 1981 hade därmed utvecklats till en förening som åter stod på egna ben. Hur det går sen får du reda på i slutet av september.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1980-talet – Ur askan växte skogen på nytt dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1970-talet – När kronan blev större än rötterna

alice_aztek — Sun, 26 Jul 2026 05:00:30 +0000

1970-talet – När kronan blev större än rötterna

1970-talet börjar med stora planer. Skogsägarna skulle stå starkare tillsammans, industrin skulle ge tryggare avsättning och föreningarna runt Vänern skulle samla kraft. Men i Nordmarken var alla inte övertygade. För VVDS blev årtiondet början på något större, men också början på en oro som skulle följa föreningen under lång tid.

Vill du veta vad som hände innan?

När arkiven tystnar och minnen tar vid

Under 1970-talet skedde stora förändringar inom föreningen och ansvaret flyttades från att vara lokalt till en del av något större. Av den anledningen finns ingenting i VVDS fysiska arkiv.

Denna månads artikel är en historisk skildring till stor del från Riksarkivet och minnen från föreningens medlemmar.

Det knakar i föreningsleden

Några år av svaga råvarupriser hade fått skogsägarföreningar på flera håll att se över sin organisation.

Man behövde tänka större, samarbeta mer och hitta nya former för att trygga avsättningen av medlemmarnas virke.

Några år tidigare, år 1964 hade skogsägarföreningar runt Vänern startat Otterbäckens Industriaktiebolag. Syftet var att skapa garantier för avsättning av medlemmarnas timmer till bästa möjliga priser, genom en egen, skogsägarägd industri. De byggde bland annat Billingsfors sågverk.

Några år senare tog planerna ytterligare fart. År 1968 tillsattes ett beredningsutskott för Vänerskog. Målet var att förbereda en fusion mellan föreningarna runt Vänern.

De fem föreningarna var Värmlands Skogsägare, Skaraborgs Skogsägarförening, Örebro läns Skogsägarförening, Skogsägarföreningen i Bohuslän samt Norra Älvsborg.

Under samma krona

1970 gick föreningarna samman och bildade Vänerskogs Ekonomiska förening, där Otterbäcks Industriaktiebolag blev ett dotterbolag nu under namnet Vänerindustrier AB.

Den nya föreningen lovade guld och gröna skogar.

Man skulle bli en stark skogsägarägd kraft med större inflytande och bättre möjligheter att styra över både råvara och industri. Den största föreningen, Värmlands Skogsägare, fick en ledande roll.

Men alla var inte övertygade om den nya föreningen.

1971 - Vägskälet i Årjäng

I Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening fanns osäkerheter inför en större organisering.

På stämman var meningarna delade. Styrelsen var inte enig och bland medlemmarna fanns samma tvekan.

Skulle en liten, lokal förening vinna på att bli del av något större? Eller skulle något viktigt gå förlorat på vägen?

För ordförande Anders Delin var svaret tydligt. Han såg med oro på den nya organisationen och ville inte att VVDS skulle gå den vägen.

Gamla rötter släppte taget

En av dem som reagerade var grundaren Axel Nilssons syster. När det stod klart att föreningen skulle gå med i Vänerskogs 1971 åkte hon ner till kontoret på Sveavägen.

”Det här ska Axel inte behöva vara med om!”

Hon hämtade porträttet på föreningens grundare och gick raka vägen ut.

Anders Delin valde också att lämna. Han ansåg inte att detta var rätt väg för föreningen och avslutade sin tid hos VVDS, efter bara tre år som ordförande. I stället startade han Nordmarken och Dals Skogsägarförening, som inte gick med i Vänerskog.

I samma veva avtackades Erik Hansson, som varit forstmästare och affärsledare i nära tre decennier. Troligen skedde detta i samband med hans pensionering.

Flera grenar läggs till

1970 - 1971

Vänerskog gick in i 1970-talet med höga ambitioner. Redan under de första åren började föreningen köpa upp sågverk, pappersbruk och annan verksamhet. Flera av anläggningarna var nedläggningshotade och hade inte lockat andra köpare.

Redan första året ingick 12 sågverk i Vänerskogs och dotterbolaget Vänerindustrier.

Bäckhammars bruk, Otterbäckens plywoodfabrik, trä och byggvaruaffärer i Strömstad och Uddevalla, där den senare dock avvecklades under året. Dessutom förvärvades Götene Trähus.

Året därpå förvärvades Norra Ny spånskivefabrik. Vänerskogs ingick också ett långtidskontrakt med Rottneros, gällande leveranser av virke samt förvaltning av bolagets skogar.

1973 - 1974

Vänerskogs fortsatte i samma takt att ta sig an nya pappersbruk och sågverk. År 1973 förvärvades Silverhöjdens sågverk tillsammans med Mellanskog. Året därpå avvecklade man Blomholms sågverk men gjorde däremot nya affärer.

Vänerskogs köpte 1974 det engelska försäljningsbolaget J G Cutting Ltd. Samma år ingick även samarbetsavtal med nederländska bolaget Kamphuys Loosbroek Beheer BV och förvärvade både kraftverk och skogsmarker i Lennartsfors.

Vinden vände för veden

Samtidigt som Vänerskog växte, kom en kris som förändrade synen på energi, oljekrisen.

Under 1950-talet hade oljan blivit en stark konkurrent till veden, inte minst för uppvärmning. Men 1973 kom oljekrisen och skakade hela landet.

Vid den här tiden var omkring 75 procent av Sveriges värmeförsörjning beroende av olja. När krisen slog till blev det tydligt hur sårbart landet var. Att vara beroende av en enda energikälla visade sig vara en risk.

Plötsligt skulle skogen få en annan betydelse igen.

Tillbaka till vedhögen

Den som ägde skog och hade kvar sin vedspis eller panna fick åter börja hugga ved.

Motorsågen blev inte bara ett redskap, utan också något av en statussymbol.

Den visade att man kunde klara sig själv och inte vara helt beroende av samhällets system.

Skogsavfall blev samhällsfråga

Under andra världskriget hade staten lagt sig i värmeförsörjningen och sett till att skogsägarföreningar lagerförde ved. Nu skulle staten åter blanda sig i frågan, men på ett annat sätt.

För att Sverige skulle stå bättre rustat vid en oljekris infördes olika beslut under slutet av 1970-talet. Fjärrvärmeverken skulle minska sitt beroende av olja och i stället använda skogsavfall. Genom att ställa om till flis, bark och pellets kunde landet bättre klara sig utan oljan.

Även de enskilda hushållen berördes. Staten införde konverteringsbidrag, vilket innebar att man kunde få bidrag för att byta uppvärmningssystem. Alternativen kunde vara direktverkande el, moderna ved- eller pelletspannor eller värmepumpar.

År 1979 kom ytterligare en oljekris och arbetet med andra lösningar fortsatte. I slutet av 1980-talet hade beroendet av olja i landets uppvärmning sjunkit från omkring 75 procent till omkring 40 procent.

Skogen stod inte stilla

Även om organisationen hade förändrats fortsatte arbetet i skogen. Anställda från VVDS följde med över till Vänerskog och blev kvar som lokala medarbetare. Vänerskog tog över föreningens verksamhet och även Årjängs såg.

Kunskap mellan björkarna

Skogsdagarna fortsatte, precis som de gjort tidigare. Människor möttes, såg, lyssnade och lärde. I bilderna från Årjängs Bildbank finns mycket av detta vardagliga arbete bevarat.

Mellan gammalt och nytt

Under 1970-talet fortsatte skogsarbetet att vara i förändring. En man lastar timmer på sin timmervagn. Medan vissa fortfarande körde med sin arbetshäst. Det gamla och det nya gick sida vid sida.

Även i Töcksfors pågick arbetet manuellt med hjälp av maskiner. Skogsarbetare tog upp virke ur sjön med hjälp av kran för att transporterade det vidare på land.

Stormen drar in

Samtidigt som oljekrisen förändrade synen på skogen som energikälla fortsatte Vänerskog att satsa stort. Kanske såg man möjligheterna. När oljan skulle bort kunde veden, flisen, barken och skogen få en ny och starkare roll.

Det kan ha tett sig som en klok framtidsinvestering.

Framtidstro till salu

Man trodde starkt på expansionen. Det fanns en så stark framtidstro att utvalda anställda fick i uppdrag att sälja aktier i föreningen.

I dag får den som investerar tydliga varningar om risk och osäker avkastning, men så såg det inte ut då. Då gick lokala personer runt och sålde aktier till privatpersoner i sitt område.

De som sålde aktierna trodde på framtiden och på Vänerskogs framgång. Ingen kunde då veta vad som skulle komma.

Kronan breder ut sig

Vänerskog växte snabbt. På bara några år samlades sågverk, bruk, kraftverk och skogsmarker under samma paraply. Varje förvärv hade sin bakgrund och sin tanke. Tillsammans blev de ändå något mycket stort.

1975

År 1975 förvärvade Vänerskog delposter i Rottneros, med bruk i Rottneros, Göta och Åmotfors. Föreningen fick även delposter i Rottneros femton kraftstationer samt i bolagets skogsmarker.

1976

År 1976 beslutade Vänerskog att köpa hela Rottneros och samma år sälja Göta vidare. Man köpte även fler aktier i nederländska Kamphuys Loosbroek Beheer BV.

1977

År 1977 förvärvades Deje bruk och Billingsfors bruk. Samma år stoppade man utbyggnaden av Bäckhammars bruk.

Förutom expansionen inleddes också ett samarbetsprojekt mellan pappersbruken.

Grundtanken var att fördela arbetet mellan fyra bruk för att få stabilare lönsamhet. De enskilda bruken var för små för att själva klara de investeringar som krävdes för att bli lönsamma.

1978

År 1978 tog Vänerskog över Silverhöjdens sågverk som ensam ägare. Samma år genomfördes planerna i samarbetsprojektet och Deje och Åmotfors bruk lades ner.

1979

År 1979 avvecklades två sågverk. Vänerskog sålde också kraftverksrörelsen till Vänerskogs Energi AB, som till 8 procent ägdes av Vänerskog själva. Därtill såldes 4 000 hektar skogsmark.

Marken blev mjukare under fötterna

På papperet fanns en tanke med expansionen. Fler bruk, större volymer och bättre möjligheter att styra kedjan från skog till industri.

Men verkligheten blev tyngre än beräknat. Flera av bruken krävde större investeringar än man först hade räknat med. Samtidigt växte skulderna. Vid slutet av 1970-talet uppgick de till närmare 310 miljoner kronor.

Oro började märkas bland skogsägarna.

Men de som fick möta oroliga skogsägare var inte de högt upp i organisationen. Utan det var de lokala företrädarna, de som fanns ute bland skogsägarna, som fick ta emot frågorna. Bland annat skogsinspektörerna.

Hur ska detta gå?

Vad skulle gro ut 1970-talet?

Medan skulderna växte och oron spred sig fortsatte arbetet ute i markerna. Plantor sattes i jorden, virke kördes fram och skogsägarna gjorde det de alltid gjort: arbetade vidare.

Men frågan fanns där. Vad skulle allt detta leda till?

Nästa månad får du läsa om vad som hände sedan. Blev det ytterligare fall för föreningen, eller kunde det vända efter de tidigare årens nedgång?

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1970-talet – När kronan blev större än rötterna dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1960-talet – Nya årsringar tar form

alice_aztek — Fri, 26 Jun 2026 01:00:00 +0000

1960-talet – Nya årsringar tar form

1960-talet blev ett årtionde då mycket började röra på sig inom Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening. Nya arbetssätt, ny teknik och större sågverkssatsningar skulle komma att förändra både föreningen och skogsbruket omkring den.

Vill du veta vad som hände innan?

1960 – Ett skifte vid stammen

1960-talet inleddes med ett tydligt ledningsskifte. Efter närmare 30 år som ordförande valde Axel Nilsson att lämna sitt uppdrag 1960, på grund av sin ålder.

Den första ordförande Axel Nilsson och nya ordförande Segol Nilsson.

Han hade varit med och lett föreningen under flera viktiga årtionden, från uppbyggnad och utveckling till en tid då skogsbruket stod inför nya förändringar.

Året därpå somnade Axel Nilsson in. Efter hans avgång tog styrelsemedlemmen Segol Nilsson över som ordförande. Segol hade då varit en del av styrelsen sedan 1940-talet, och fick nu föra föreningen vidare in i ett årtionde där mycket skulle komma att förändras.

Den första ordförande Axel Nilsson och nya ordförande Segol Nilsson.

Rötterna flyttade med

Bilden från maj 1964 är den första vi har på lokalen på gamla Styvern på Sveavägen i Årjäng. Längre ner på gatan syns korsningen mellan Sveagatan och Storgatan. På denna tiden låg Årjängs Järn och Svanquist bok- och pappershandel där.

Skogsägarföreningen flyttade till Styvern någon gång under 1950- eller 1960-talet. Det gamla telefonnumret, 149, hörde också snart till en annan tid. Under 1960-talet fick Årjäng riktnumret 0573, och föreningen kunde nås på 0573–11030.

När framtiden fick fäste

Det moderna riktnumret var inte den enda tekniska förändringen under årtiondet. Även administrationen började blicka mot framtiden.

I maj 1965 reste föreningens kamrer, John Larsson, 57 mil från kontoret i Årjäng för att delta i en kurs i automatisk databehandling, ADB, på Tjänstemannapensionatet i Torpshammar i Medelpad. Kursen hölls den 17–20 maj och samlade 14 deltagare från olika skogsägarföreningar, 11 män och 3 kvinnor.

Det var fortfarande tidigt i utvecklingen. Datamaskiner var långt ifrån en självklar del av vardagen, men inom skogsägarföreningarna började man redan se hur tekniken kunde användas för att förenkla administrationen.

Under veckan fick deltagarna lära sig hur datamaskiner fungerade och hur de kunde användas i det dagliga arbetet. Det handlade inte om teknik för teknikens skull, utan om sådant som föreningarna redan arbetade med: transportavräkningar, lönerutiner, leverantörsavräkningar, bokföring, årsstatistik och liknande uppgifter.

För en förening med rötterna i skogen kan det låta som ett långt steg från trädfällning och virkesmätning till datamaskiner och programmering. Men även detta var en del av 1960-talets förändring.

Skogsbruket moderniserades inte bara ute bland träden. Det skedde också på kontoret.

Nya redskap i skogen

Även ute i skogen förändrades arbetet under 1960-talet. Under första delen av 1900-talet hade skogsarbetet till stor del byggt på handkraft.

På olika håll i världen hade man länge försökt mekanisera arbetet, men de första större maskinerna var ofta för tunga och otympliga för att få någon verklig plats i det praktiska skogsbruket.

Motorsågen tog mark

Under mellankrigstiden fortsatte utvecklingen mot ett mer mekaniserat skogsarbete. Tvåmansmotorsågen blev ett första steg, men sågarna var tunga, ofta 40-50 kilo, och krävde två personer för att kunna användas. De tillverkades utomlands och fick aldrig något större genomslag i Sverige.

Det stora skiftet kom i stället med den lättare motorsågen. Under slutet av 1940-talet började den ta plats, och i mitten av 1950-talet blev enmanssågen en kommersiell produkt. På 1960-talet hade den lätta motorsågen blivit standard vid trädfällning.

För skogsarbetaren innebar det en stor förändring. Ett arbete som tidigare krävt mer handkraft och ofta flera personer kunde nu utföras mer effektivt av en ensam person.

Motorsågen underlättade inte bara det fysiska arbetet. Samtidens experter menade också att den kunde minska den psykiska belastningen i skogsarbetet.

Det fanns även ekonomiska fördelar. Med motorsåg kunde man sänka stubbhöjden och på så vis få ut mer virke ur varje träd. Motorsågen tog också över delar av kvistningsarbetet, samtidigt som den manuella avbarkningen allt mer ersattes av barkningsmaskiner.

Den handhållna motorsågen blev en möjlighet för den enskilde skogsbrukaren att fälla träd.

När arbetet gallrades om

När arbetet i skogen förändrades behövde också planeringen förändras. Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening arbetade stadigt vidare, men arbetstillfällena i skogen verkade bli färre. Samtidigt var föreningen mån om att behålla den goda arbetskraften.

Därför började arbetet struktureras om genom skogsbruksområden. Genom att samla flera mindre skogsbruk i större områden kunde man få bättre överblick och planera arbetet mer effektivt.

Skogsbruksområdena omfattade cirka 4 000 hektar. Varje område inventerades, och på så vis kunde arbetskraften fördelas bättre mellan föreningens olika områden.

Det blev ett sätt att möta en ny tid i skogen, där både maskiner och planering fick större betydelse.

Sågen skjuter nya skott

Under 1940-talet förvärvade föreningen Årjängs såg, något som under 1950-talet skulle visa sig vara ett viktigt steg. När oljan blev en allt starkare konkurrent inom uppvärmning minskade beroendet av ved.

Då hade föreningen redan en såg och kunde i stället rikta mer kraft mot sågade trävaror och pappersindustrin.

Under 1960-talet fick trävarorna allt större betydelse, och Årjängs såg byggdes ut med nya hallar. Arbetet på sågen rullade på under det varma halvåret, men vintertid var förutsättningarna sämre.

Därför började man under mitten av 1960-talet planera för ett bandsorteringsverk, så att verksamheten kunde fortsätta under en större del av året.

På sågplanen syntes 1960-talets förändringar tydligt. Maskinerna hade tagit plats: truckar förflyttade brädor och en lastbil med VVDS logotyp rullade i verksamheten. Enligt Kjell Ericsson var den den enda av sitt slag.

Men allt moderniserades inte över en natt. Människan behövdes fortfarande, och flottningen levde kvar ännu en tid.

Årjängs såg under 1960-talet. Foton av Bertil Danielsson / Årjängs Bildbank.

Nya grenar över vattnet

I Årjäng utvecklades sågen, men under 1960-talet växte även större sågverksplaner fram runt Vänern och i Dalsland. En av satsningarna började hos Otterbäcks Industriaktiebolag.

Företaget startades 1964 när några skogsägarföreningar runt Vänern beslöt sig för att gemensamt skapa något större.

Företaget planerade under 1966 att bygga ett nytt sågverk i Gullspång, på andra sidan Vänern. När det samtidigt blev känt att sågen i Skåpafors skulle läggas ner växte planerna ytterligare.

När skogen kallar på mer

För VVDS blev den planerade anläggningen i Billingsfors särskilt viktig. Vid tiden ansåg man att Dalsland hade mer skog än den befintliga industrin kunde ta hand om. Det fanns också ett tydligt medlemsintresse. Utan ett eget sågverk riskerade medlemmarna att få sämre priser för sitt virke.

Planeringen tog fart

I slutet av juni presenterades de stora planerna under en skogsdag. Där berättade styrelseordförande för Otterbäckens, Carl Lindén, om nyheten: inte ett, utan två sågverk var på väg att ta form.

På plats fanns Otterbäcks Industriaktiebolag, Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening, intilliggande skogsägarföreningar från Vänersborg och Bohuslän, företaget AB Billingsfors-Långed och företrädare för projektet.

Stora stammar stora satsningar

Några dagar senare kunde man läsa om planerna i Bengtsforstidningen Dalslänningen. Två sågverk skulle byggas: ett i Otterbäck och ett vid Waernshögen i Billingsfors.

Anläggningarna beskrevs som jätteanläggningar och som några av Sveriges modernaste. Totalt beräknades sågverken kosta 26 miljoner kronor vardera, vilket motsvarar cirka 290 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Sågverket i Billingsfors planerades stå färdigt och tas i bruk våren 1968. Det skulle ge sysselsättning åt 65 personer per skift. Vid ett skift beräknades produktionen till 100 000 kubikmeter sågade trävaror. Vid tvåskift kunde produktionen öka till 150 000-200 000 kubikmeter.

En gren med större bärkraft

Finansieringen beräknades komma från flera håll: Otterbäcks Industri AB själva, skogsägarföreningarna i området, medlemmarnas kapitalinsatser och eventuellt statligt stöd.

För VVDS blev Billingsfors mer än bara ännu en industriell satsning. Enligt Dalslänningen skulle Årjängs skogsägarförening, som tidningen benämnde föreningen, inte bara gå in som investerare.

Föreningen skulle också få ansvar för och arrendera sågen i Billingsfors. För medlemmarna kunde det bli en viktig fördel.

Planerna var stora, och för VVDS innebar Billingsfors en möjlighet att stärka medlemmarnas ställning i en tid då sågverksindustrin förändrades snabbt.

Inför nästa växtsäsong

Mot slutet av 1960-talet skedde ännu ett ledarskifte i föreningen. Våren 1968 tog Anders Delin över som styrelseordförande efter Segol Nilsson. Anders hade då tillhört styrelsen i över tio år. Han var lantbrukare, virkesmätare och kommunalt engagerad.

Anders Delin beskrevs som en hyvens man. Än idag kunde Kjell Ericsson och Bo Arvidsson, tidigare styrelsemedlemmar, minnas honom som redig och duktig, och en person som såg till föreningens bästa.

I en artikel från 1968 blir det tydligt att Anders Delin brydde sig om landsbygden och människorna som bodde där. Han såg både möjligheterna och svårigheterna: närheten till köpande industrier var en styrka, men utflyttningen och de krympande arbetstillfällena var en utmaning.

Samtidigt hade han tilltro till skogen. Om man skötte den på rätt sätt skulle den, menade han, kunna fortsätta vara en viktig tillgång även framöver.

När tillväxten möter nya vindar

1960-talet blev ett årtionde då föreningen tog flera steg in i en ny tid. Motorsågen förändrade arbetet i skogen, Årjängs såg byggdes ut och satsningen i Billingsfors visade hur föreningen försökte stärka medlemmarnas ställning i en snabbt föränderlig skogsindustri.

Men efter ett årtionde av framtidstro väntade nya prövningar. 1970-talet skulle bli en rejäl berg-och-dalbana för både föreningen och medlemmarna. Det berättar vi mer om i slutet av juli.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1960-talet – Nya årsringar tar form dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

Prisändringar på massaved

alice_aztek — Mon, 22 Jun 2026 06:56:18 +0000

Prisändringar på massaved

Se de nya priserna för barrmassaved,
lövmassaved och bränsleved i det här inlägget.

Nya priser från och med 22/6

Från och med 2026-06-22 sänker vi på VVDS priset på barrmassaved, lövmassaved och bränsleved med 25 kr/m3fub.

Det nya priset på prima barrmassaved är 450 kr/m3fub. Prima björkmassaved 400 kr/m3fub och bränsleved 300 kr/m3fub.

Inga transportavdrag tillämpas.

Inlägget Prisändringar på massaved dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1950-talet – Förändring i luften

alice_aztek — Tue, 26 May 2026 06:39:34 +0000

1950-talet – Förändring i luften

När 1950-talet tog sin början låg krigsåren bakom Sverige, men spåren fanns kvar. Samtidigt växte framtidstron. Vägar, industrier och samhällen byggdes vidare, och även i skogen märktes att en ny tid var på väg. Skogen var fortfarande en grund för arbete, inkomster och liv i bygden, men mycket höll på att förändras.

Vill du veta vad som hände innan?

För Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening började decenniet från en stark position. Föreningen hade vuxit från pionjärårens kamp till en etablerad kraft i västra Värmland och norra Dalsland.

Vid ingången av 1950-talet hade VVDS 3 411 medlemmar. Tillsammans ägde de 103 422 hektar produktiv skogsmark.

Av medlemmarna bodde 1901 personer i Nordmarken (i Årjängs kommun), 1107 personer i Vedbo (i Bengtsfors och Dals-Eds kommuner), 32 personer i Tössebo (i Åmåls kommun) och 41 personer i Nordals härad (i Melleruds kommun).

Föreningen var inte längre en idé om samverkan. Det var nu en rörelse med rötter i bygden, buren av skogsägare som visste vad skogen betyder för både familj och framtid.

Tillbaka till rötterna

Redan vid 20-årsjubileet gjorde föreningen det vi gör igen i dag: stannade upp, öppnade historien och försökte förstå vad som hade byggts.

År 1951 gav Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening ut en jubileumsbok, tryckt hos Säffle-Tidningens tryckeri och skriven av föreningens sekreterare Johannes Klevenmark.

Boken har varit en viktig grund för årets historiska tillbakablickar. Här berättas om Axel Nilssons inledande kamp, om motgångarna när bruken inte ville köpa föreningens virke, om framgångarna med de norska bruken och om förvärvet av Årjängs såg.

Men kanske är det inte bara händelserna som gör boken intressant, utan tonen.

Genom hela skriften finns en tydlig känsla av ansvar. Klevenmark skriver inte för att försköna historien eller göra föreningen större än den var.

Han skriver för att återge vad som hände – med både framgångar och motgångar, med saklighet och med stor tacksamhet till dem som trodde på skogsägarföreningens framtid.

Närvaro som byggde föreningen

I jubileumsboken redogör Johannes Klevenmark också för styrelsens arbete under de första tjugo åren. Där framträder en förening som inte byggdes av tillfälligheter, utan av människor som stannade kvar och tog ansvar över tid.

Axel Nilsson och Georg Erhard var med under hela den första tjugoårsperioden. Nils Eriksson satt i styrelsen i arton år och Johannes Klevenmark själv i sjutton. Övriga styrelseledamöter hade, vid bokens tryckning 1951, varit med mellan tre och tio år.

Att Axel Nilsson var en central gestalt märks inte minst i närvaron. Under de första tjugo åren deltog han vid 182 sammanträden med styrelsen eller arbetsutskotten. Bara sex gånger saknades han – och då, skriver Klevenmark, säkerligen av god anledning.

Det är en liten uppgift i protokollens värld, men den säger mycket om föreningens första år. Arbetet bars av människor som kom tillbaka, gång på gång. Till samma bord, samma frågor och samma envisa övertygelse: att skogsägaren behövde stå starkare tillsammans med andra.

Så blev till sist även en skogsbondes rätt respekterad

Så löd Johannes Klevenmarks egen rubrik i jubileumsboken från 1951. Den är stillsam, men rymmer en tydlig förändring. Från en tid då skogsägaren ofta fick rätta sig efter köparsidan, till en tid där han började kräva sin plats vid förhandlingsbordet.

Klevenmark återger ett tillfälle då Axel Nilsson ska ha svarat köparsidan:

Vi trodde, att vi var hitkallade för att underhandla om priser och inte för att ta emot befallningar.

En mening som nästan är torr i tonen, men som har ett kärnfullt innehållet. Där finns mycket av föreningens ursprungliga uppdrag: att skogsägaren inte skulle stå ensam, inte bara ta emot besked, utan vara med och förhandla om villkoren.

När Klevenmark skrev om framtiden 1951 hoppades han på ett samarbete där köpare och skogsägare såg varandras betydelse. Men han var också tydlig med att respekten inte kom av sig själv. Skogsägarna behövde visa beslutsamhet, hålla samman och fortsätta hävda skogsbondens plats i det stora sammanhanget.

Minnen som lever kvar

75 år senare, på självaste jubileumsdagen den 26 februari 2026 satte vi oss ner med vd Anders Alm och de tidigare styrelseordförandena Bo Arvidsson och Kjell Ericsson för att prata om föreningen. Både Bo och Kjell har varit engagerade i VVDS under lång tid, som skogsägare och som förtroendevalda.

De kommer båda från Årjängs kommun och bär på minnen från bygden, skogarna och ett skogsbruk som förändrats genom åren. När samtalet kom in på virkespriserna berättade Kjell om sin egen pappa.

Toppar och dalar har det alltid varit i skogen. Jag minns hur farsan reagerade när jag var liten, man kunde se direkt på honom när virkespriserna gick upp och ner.

Det är en enkel minnesbild, men den säger mycket. Skogen var inte bara något som fanns utanför gården. Den påverkade vardagen, ekonomin och stämningen vid köksbordet. Under samtalet blev det tydligt hur djupt skogen har präglat bygden genom generationer.

Bo och Kjell delade med sig av personliga berättelser, från barndomens minnen till dagens föreningsliv. Två liv där skogen varit närvarande hela vägen.

Deras röster kommer att återkomma under jubileumsåret, som en påminnelse om att VVDS historia inte bara finns i protokoll och arkiv – utan också i människorna som burit den vidare.

Från skog till bruk

Deras minnen leder oss också från föreningsrummet och protokollen ut till själva arbetet. För att förstå 1950-talets skogsbruk räcker det inte att läsa om besluten.

Vi måste följa virket – från skogskanten, via mätbesked och vattenvägar, vidare mot bruket.

Där, mellan skogskanten och bruket, fanns den vardag där föreningens arbete fick konkret betydelse.

I takt med årstiderna

Skogsarbetet på 1950-talet följde årets egen rytm. Vintern hörde till avverkningen. När marken bar kunde virket huggas och köras fram med häst och vagn till väg, sjö eller annan uppsamlingsplats.

Där låg det och väntade på inmätning, innan vårfloden tog vid och hjälpte virket vidare genom flottningen. När sommaren kom och vägarna genom skogen blev lättare att färdas på, samlades skogens män för att sätta priserna för det kommande året.

Vägen mot sjön

Innan virket kunde säljas vidare, flottas eller transporteras till bruket behövde det mätas, klassas och kopplas till rätt affär. Det var både praktiskt arbete och noggrann administration. Papper, penna, kontraktsnummer och lokalkännedom höll ihop kedjan.

I handlingarna från 1954 blir det tydligt hur konkret detta kunde vara. Ett virkesparti beskrivs som liggande “på tvenne ställen, 50 m från varandra”. Ett annat finns “vid vägen som leder till sjön Årr”. Behövdes mer vägledning kunde man fråga Anders, boende i den vita villan i Nedre Strand.

Före GPS och digitala kartor var sådana uppgifter avgörande. Mätaren skulle först hitta rätt virke. Sedan skulle han avgöra sortiment, mäta volymen och se till att uppgifterna hamnade på rätt mätbesked.

Det var vardagligt arbete, men med stor betydelse. Varje stock behövde hamna rätt – både i skogen och i papperen.

Vattnets krafter

När virket var mätt och handlingarna var i ordning kunde nästa stora rörelse börja. Under våren, när vattnet steg, blev bäckar, åar och sjöar en del av transportleden. Där vägarna var få och skogen låg långt från bruket kunde vattnet göra det tunga arbetet.

Bo Arvidsson minns flottningen som ett arbete där allt fortfarande gjordes för hand. Ofta var de fyra personer som behövdes för att få arbetet att gå runt. Någonstans mellan strömmen, stockarna och strandkanten krävdes både styrka, vana och samspel.

Vattnet gjorde det tunga jobbet, men människorna fick se till att virket faktiskt kom vidare.

I VVDS område fick transportvägarna också betydelse för priset. Priserna var inte enhetliga över hela föreningsområdet, utan kunde variera beroende på flottningsled, dalgång och destination.

Därför var flottningen inte bara en transportfråga. Den påverkade hela affären – från var virket lades upp till vad skogsägaren faktiskt fick betalt.

När vinden vände

1950-talet kunde ha sett ut som en lugnare tid för föreningen. Kriget var över, medlemsantalet var starkt och tjugoårsjubileet hade just summerat en lång väg från motstånd till erkännande.

Men skogen stod inte stilla. Nya krafter började påverka både industrin och skogsägarna. En av dem var oljan.

När oljan tog större plats som energikälla förändrades också skogens roll. För skogsindustrin blev det nödvändigt att söka sig tydligare mot sågverks- och pappersindustrin. Det var en omställning som krävde både anpassning och framförhållning.

Därför fick Årjängs såg en särskild betydelse. Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening hade förvärvat sågen efter kriget, och under 1950-talet blev det allt tydligare att det hade skett i rätt tid.

När vinden vände hade föreningen redan börjat bygga för nästa riktning.

Mot nya årsringar

1950-talet blev ett decennium där VVDS både såg tillbaka på sina rötter och mötte en ny tid.

Oljan förändrade energimarknaden, industrin riktade om blicken och tekniken stod snart inför nästa stora kliv. Men föreningens uppgift stod kvar: att samla skogsägare, värna kunskap och skapa rättvisa villkor.

Nästa kapitel tar oss in i 1960-talet, där skogen, maskinerna och människorna fick hitta nya sätt att arbeta tillsammans.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1950-talet – Förändring i luften dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1940-talet – Stormen över skogen

alice_aztek — Sun, 26 Apr 2026 21:00:00 +0000

1940-talet – Stormen över skogen

Under 1930-talet tog VVDS sina första steg. Vägen framåt var inte spikrak, men föreningen växte och arbetet tog form. När ett nytt decennium tog sin början förändrades förutsättningarna snabbt. 1940-talet skulle bli en orolig tid. Kriget i omvärlden påverkade både samhälle och skogsbruk, och även här hemma sattes både människor och organisationer på prov.

Vill du veta vad som hände innan?

Skogen höll ihop bygden

1940-talet var en omvälvande tid. Kriget kastade sin skugga över Europa och även i Värmland präglades vardagen av oro och osäkerhet. Människor sökte trygghet och gemenskap. De höll ihop och försökte stå stadigt när omvärlden gungade och ekonomin sattes under press.

När brännveden blev ett samhällsansvar

När 1940-talet tog sin början förändrades skogens betydelse. Kriget skapade en energikris och landet började likt första världskriget blicka mot skogen för värme och bränsle.

Redan innan kriget bröt ut hade frågan diskuterats. Våren 1938 lyfte de svenska skogsägarföreningarna vedens betydelse på statlig nivå och föreslog att brännved skulle lagerföras. Förslaget avfärdades men i takt med krigets eskalering blev behovet tydligare.

Den 1 april 1940 infördes avverkningsskyldighet och produktionsplikt i landet. Skogsägare blev därmed tvungna att bli aktiva medhjälpare i bränsleanskaffningen.

För att skapa ordning på marknaden infördes auktoriserade brännvedsuppköpare – bland dem skogsägarföreningar. VVDS införde handel med ved och blev auktoriserade uppköpare.

1941 – Föreningen stod stadigt i stormen

Under hösten 1940 stod föreningen utan affärsledare. Det dröjde till den 15 februari 1941 innan forstmästare Gunnar Kettisen anställdes i rollen. Han kom att arbeta hos föreningen i tre år.

Den 2 augusti 1941 hölls en större sammankomst på Widéns hotell i Årjäng. Axel Nilsson öppnade mötet där närmare hundra ombud samlades för att diskutera frågor kring den pågående krisen. Mötet saknade fast program. I stället ägnades kvällen åt öppna samtal om erfarenheter och problem från den svåra tid som rådde.

Samtalen blev långa. Männen bytte erfarenheter och många röster kom till tals. Men en uppfattning växte fram tydligare än de andra: föreningen behövde omorganiseras för att klara den tid man stod i.

Skogen skulle hålla landet varmt

Under mötet på Widéns hotell i Årjäng hölls endast ett föredrag den kvällen. Gunnar Kettisen redogjorde för kravet på ökad vedproduktion och dess konsekvenser för skogsägarna.

Han betonade att föreningen gjorde allt i sin makt för att hjälpa sina medlemmar att få rättvisa villkor och priser för avverkningen av brännved. Det innebar också att föreningen tog betydande ekonomiska risker och drog på sig stora skulder.

Avverkningen behövde ske i snabbare takt än vad återväxten kunde ge tillbaka. Trots detta uppmanade Kettisen till fortsatt arbete för att hjälpa landet genom krisen.

I denna svåra tid fick det inte råda brist på bränsle. Skogen skulle hålla landet varmt.

Rötterna stärktes

Den 16 oktober höll föreningen en extrastämma på Widéns hotell. Där fastställdes nya stadgar och stämman godkände beslutet att omorganisera föreningens verksamhet.

Förändringen innebar att medlemsavgiften avskaffades och ersattes av ett insatssystem. Medlemmarna kunde köpa andelar för 10 kronor styck, och upp till 100 andelar per person. Nya medlemmar betalade dessutom en inträdesavgift på 2 kronor.

Andelarna kunde betalas kontant eller genom avdrag vid virkesförsäljning, ett sätt att göra det möjligt för fler att delta. Insatserna skulle stärka föreningens ekonomi, samtidigt som vinsten i förlängningen återfördes till medlemmarna.

1942 – Tillväxt i motvind

När priserna sattes i Stockholm

Motvindarna fortsatte när staten 1942 ändrade normalpriset på brännved och samtidigt även satte priser på sågtimmer.

Under krigsåren kom därför många förhandlingar mellan bruken och skogsägarföreningarna att handla mer om leveranser och tillgång än pris.

Ett ord till skogsägarna

Under krigstiden stod skogsägarna inför en svår balans. Hur skulle man bidra till samhällets behov av bränsle och virke, och samtidigt värna skogsägarnas rätt till rimlig ersättning?

År 1942 kunde man vid flera tillfällen läsa artiklar av ombudsmannen Gunnar Kettisen i Föreningsbladet Skogen. Där använde han spalten både för att berätta om föreningens arbete och för att bemöta rykten.

I en artikel från den 28 februari 1942 betonar Kettisen vikten av att samla skogsägare till en gemensam kraft. Ju fler medlemmar föreningen hade, desto starkare kunde den också bli i förhandlingar om försäljning, kontrakt och transporter.

Samtidigt tvingades Kettisen bemöta rykten om föreningen. Han menade att de var överdrivna eller rent av uppfunna för att få skogsägare att tvivla på organisationen.

Medlemssiffrorna blev som ett bevis på tvivlet. Mellan 1940 och 1941 ökade antalet medlemmar endast med ett fyrtiotal personer, den lägsta ökning hittills.

I de djupa skogarna

Under 1940-talet skedde transporterna via järnväg, flottning eller med häst och vagn. För att möjliggöra avverkning även på mer avlägsna platser krävdes noggrann planering.

Genom gemensamma veddrivningar kunde små volymer från flera ägare sammanföras till effektiva transporter. Det gjorde att även fjärran skogar kunde nyttjas, vilket var avgörande i en tid då varje lass räknades.

Krigsåren förändrade i grunden både arbetet i skogen och föreningens roll, och mitt under denna krävande tid skedde även ett skifte i ledningen.

1944 – En ny kraft kom ur skogen

Den 1 mars 1944 efterträddes Gunnar Kettisen av forstmästare Erik Hansson. Han skulle visa sig bli en stark profil i föreningen och kom att prägla vårt arbete under flera decennier.

Hansson beskrevs som en hyvens man, med stor arbetsvilja och en stark värdering i den personliga kontakten. I största möjliga mån ville han själv möta medlemmarna och ge råd i skogliga frågor.

Men i takt med att föreningen växte blev detta allt svårare för Hansson att hinna med.

1945 – Föreningen fick en starkare röst

År 1945 beslutade styrelsen att föreningen skulle bli delägare i Svenskt Trä, en organisation som arbetade för att främja användningen av trä och företräda sågindustrins intressen.

1946 – Flera rötter i Årjäng

När kriget tog slut stod föreningen inför nya möjligheter. Erfarenheterna från krigsåren hade visat att det inte alltid räckte att sälja råvaran. För att kunna skapa ett bättre ekonomiskt utbyte för medlemmarna behövde föreningen också kunna förädla sitt sågtimmer och inte enbart sälja råvaran vidare

Under våren 1946 inleddes därför förhandlingar med A/B Årjängs Trä om att köpa deras sågverk. På sommarens stämma fattades ett enhälligt beslut och köpeavtalet tecknades.

Under de följande åren moderniserades anläggningen och verksamheten byggdes ut med både hyvleri och försäljning av byggmaterial. År 1951 sysselsatte sågverket hela 25 personer.

Växtkraft efter kriget

Samtidigt växte arbetet i föreningen snabbt. Med fler medlemmar ökade behovet av både rådgivning och administration

År 1946 beslutade styrelsen därför att anställa tre skogsinspektörer – en i Årjäng, en i Bengtsfors och en i Åmål.

De administrativa uppgifterna hade affärsledare Hansson tidigare skött på egen hand, men i takt med att verksamheten växte blev det till slut för mycket för en person. Året därpå anställdes ytterligare personer och kontoret bestod nu av totalt sex medarbetare utöver Hansson

Med skogen som lärosal

I föreningens stadgar stod det att man skulle verka för att höja skogsvårdsarbetet. Ett sätt att göra detta blev skogsdagar som arrangerades runt om i verksamhetsområdet.

Varje år hölls tio skogsdagar på olika platser. Programmet bestod av föredrag om skogen och dess skötsel, följt av exkursioner där deltagarna tillsammans gick ut i skogen för att diskutera bestånd och åtgärder i praktiken.

Skogsdagarna blev både ett tillfälle att fördjupa kunskapen och en mötesplats för föreningens medlemmar. Vid flera tillfällen arrangerades även gallringstävlingar.

1947 – Nya händer i skogen

När föreningen anställde skogsinspektörer skapades större möjligheter till rådgivning. Inspektörerna blev snabbt en uppskattad del av verksamheten och en nära kontakt mellan föreningen och medlemmarna.

År 1947 tog man ytterligare ett steg. Föreningen började erbjuda skogsdrivning till självkostnadspris, vilket gjorde det möjligt att hjälpa medlemmar som av olika skäl inte själva kunde genomföra avverkningen.

Många träd bildar en skog

Krigsåren hade visat hur viktigt det var att hålla ihop, både i samhället och inom föreningen. På bara några år tredubblades medlemsantalet. Från 1 258 medlemmar år 1939 till 3 740 år 1947.

Med en engagerad styrelse, först Kettisen och senare Hansson som affärsledare, samt ökad personalstyrka kunde VVDS fortsätta att bygga organisationen vidare.

Föreningen hade klarat krigsåren och vuxit sig starkare. Frågan var nu vad nästa decennium skulle föra med sig.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1940-talet – Stormen över skogen dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

1930-talet – Med möda tog det form

alice_aztek — Thu, 26 Mar 2026 06:15:54 +0000

1930-talet – Med möda tog det form

Under 1920-talet hade Axel Nilsson rest, talat och skrivit för att få skogsägarna att gå samman. Ofta möttes han av tvekan och misstänksamhet, men han gav sig inte. När 1930-talet kom hade fler börjat dela hans uppfattning, och arbetet tog form.

Vill du veta vad som hände innan?

1930 – Skottet bröt mark till sist

Den 22 november 1930 samlade Axel Nilsson bygdens engagerade män i Blomskogs sockenstuga tillsammans med riksdagsman Albert Mossberg och bonden Anders Eriksson. Beslutet var tydligt. Man skulle bjuda in skogsägare i Nordmarken och norra Dal till ett möte i Holmedal i december 1930.

Återigen tog Axel till orda i Karlstads-Tidningen. Han menade att skogsägarna var starkare tillsammans och han avslutade med uppmaningen:

”Enda sättet att kunna göra detta är att organisera sig, att skapa ett förhandlingsdugligt organ. Därför: ’Bönder-skogsägare i alla landsändar, förena eder!’ ”

Den 13 december samlades ett stort antal skogsägare i J.U.F-lokalen i Holmedal. Den norske bankdirektören Medbøe och konsul Heiberg från Oslo redogjorde för hur de norska skogsägarföreningarna fungerade i praktiken, och de närvarande lyssnade uppmärksamt.

De tog striden vidare

Vid mötets slut utsåg männen en kommitté bestående av Axel Nilsson, Albert Mossberg, Olof Lidén, Fritz Larsson och Anders Lindgren, med uppdrag att arbeta vidare med organisationsfrågan. Nästa steg blev ett planerat möte i Bengtsfors för att känna av dalslänningarnas intresse.

Nu började arbetet på allvar.

Landstingsman Axel Nilsson och riksdagsman Albert Mossberg.
Övriga medlemmar har vi tyvärr inte funnit bild på.

1931 – Det började gro på allvar

Torsdagen den 26 februari 1931 samlades skogsägare i Dingelvik, Bengtsfors. Anders Lindgren öppnade mötet och rektor vid Kyrkerudsskolan, direktören Knut O. Beckman talade om bönder i en brytningstid och om nödvändigheten av samverkan när världen förändras.

Axel Nilsson yrkade på att en skogsägarförening skulle bildas och en interimsstyrelse tillsättas. Diskussionerna blev korta och beslutet enhälligt.

Där och då bildade de Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening.

Skogen stod ännu glest

Interimsstyrelsen bestod av hela 45 ledamöter från Nordmarken och hela Dalsland. Att så många namn hade skrivits upp innebar dock inte att alla stod beredda att arbeta aktivt. Endast 13 av de 45 närvarade vid mötet. De icke närvarande hade utsetts eftersom de var respekterade män i sina bygder, men deras inställning till föreningen var okänd.

Vissa ledamöter var trots grundandet av skogsägarföreningen likgiltiga till att organisera sig. Motvinden var ännu kännbar och föreningens verksamhet begränsades till Nordmarken och norra Dalsland.

De få som bar yxan

Under mötet i februari tillsattes ett arbetsutskott bestående av Axel Nilsson, Albert Mossberg, Folke Andersson och Fritz Larsson, med Anders Lindgren som ordförande. De möttes flera gånger under året för att arbeta vidare med föreningen. Den 19 mars tog de fram förslag till stadgarna som godkändes av interimsstyrelsen den 9 maj.

Grunderna bestämdes

De första stadgarna slog fast att värna om medlemmarnas skogliga intressen, säkerställa rätt mätning och verka för goda villkor vid försäljning av virket. Föreningens intäkter skulle komma från medlemsavgifter där avgifterna var graderade efter areal.

Medlemskapet fick sitt pris

Under 25ha 1 kr
25 - 50 ha 2 kr
51 - 100 ha 4 kr
101 - 200 ha 6 kr
201 - 300 ha 8 kr
301 - 400 ha 10 kr
401 - 600 ha 12 kr
Över 601 ha 16 kr

1 kr 1931 kan omräknas till 39 kr i 2026 års värde (SCB, Prisomvandlaren)

De som drog lasset

Landstingsman Axel Nilsson, tidigare riksdagsman Axel Andersson och Georg Erhard. Axel Nilsson var ordförande 1931–1960. Axel Andersson var vice ordförande 1931–1946,
därefter Georg Erhard. Folke Andersson har vi tyvärr ingen bild på.

I september 1931 höll föreningen den första ordinarie stämman. Där valdes den första ordinarie styrelsen bestående av Axel Nilsson i Sandviken som ordförande, Georg Erhard i Låbyn, Axel Andersson i Kroken och Folke Andersson i Årjäng.

Efter flera år av arbete hade det som bara månader tidigare varit en idé nu fått form, stadgar och styrelse. Föreningen stod på egna ben – ännu trevande, men grunden var lagd.

1933 – När det blåste upp

Föreningen fick en röst

År 1933 prövades föreningens uthållighet ytterligare. På årets stämma framförde styrelsen behovet av en ombudsman som kunde ge organisationsarbetet ny kraft. Flera pekade på forstmästare Karl-Filip Hermansson som rätt man för uppgiften. Hermansson accepterade uppdraget och tillträdde som ombudsman i augusti 1933. Han kom att stanna till 1939.

Kassan var skral när Hermansson skulle anställas. Föreningen saknade likvida medel och 52 medlemmar gick gemensamt i borgen för ett lån på 5 000 kr som skulle betala hans lön. Det visade att viljan att hålla föreningen vid liv var stark. Första året kom han att sköta sitt arbete från sitt hem i Gerrud, Årjäng.

Motvinden med bruken

Efter att ha mötts av internt motstånd i föreningen möttes man nu av en farhåga skogsägarna haft redan innan organiseringen. Dalslandsbruken avvisade föreningens krav.

Ljuset från väst

Men en annan väg öppnades. Samma år tecknade föreningen avtal med de norska bolagen Kjaer & Co. A/S och A/S Greakers Cellulosefabrikk om leveranser under tre år framåt.

Norrmännen hade dock sina villkor. Avtalen krävde att virket skulle levereras i sjön Stora Lee. Det innebar att transportkostnaderna i många fall inte täcktes av den ersättning som de norska bolagen erbjöd.

Samtidigt kröp skulderna snabbt på. Trots detta hölls arbetet i gång, mycket tack vare den starka föreningsandan och viljan att skapa ordning i en osäker tid.

När Dalslandsbruken inte ville samarbeta kom därför avtalen med de norska bolagen ändå att ses som en framgång. I Norge var föreningar redan en etablerad del av näringslivet och uppfattades inte som ett hot, utan som en naturlig förhandlingspart.

1934 – Dörren öppnades på nytt

Bruken knackade på

De dalsländska bruksherrarna hade hållit sig avvaktande och ignorerat skogsägarföreningen, som om den vore tillfällig. Men skogsägarna hade nu andra vägar att gå. Virket behövde inte längre säljas enbart lokalt utan föreningen kunde sälja över gränsen.

I september 1934 anlände ett brev till Västra Värmlands och Dals Skogsägarförenings hyrda kontor på Storgatan 47 i Årjäng. Dalslandsbruken önskade nu förhandlingar med skogsägarföreningen angående priser och leveranser av virke.

Man möttes halvvägs

Dalslandsbruken ville nu samarbeta men skogsägarföreningen stod inte utan förpliktelser. Avtalet med de norska bolagen band upp en betydande del av virkesfångsten.

Allt virke kunde inte omfördelas, men föreningen insåg att Dalslandsbruken var viktiga för ekonomin och framtiden. Därför slöt föreningen ett avtal om partiella leveranser.

Det var inte en fullständig seger, men ett erkännande – och ett bevis på att skogsägarnas rätt nu respekterades.

1935 – Skogen tätnar

År 1935 blev ett år av både styrka och prövning. I Karlstad-Tidningen kunde man följa föreningens väg. Där kunde man läsa om hur drivningen i Nordmarkens skogar var livligare än på många år och hur Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening stod för fler affärer än någon annan förening i trakten.

Det var rörelse i skogen, handeln fortsatte och man upplevde tydlig framgång.

Fler ville åt virket

Samtidigt hårdnade konkurrensen mellan skogsägarföreningarna. Kampen om leveranser och medlemmar var påtaglig. Därför var det inte längre enbart en fråga om överlevnad, utan om position.

Forstmästare Karl-Filip Hermansson höll under året ett uppmärksammat tal där han betonade att föreningens uppgift inte bara var att stärka medlemmarnas ekonomi, utan också att höja deras kunskapsnivå och framtidstro.

Vid denna tid hade föreningen omkring 1 500 medlemmar. Det var en ansenlig skara, men långt ifrån tillräckligt för att ge full tyngd bakom kraven. Arbetet med att samla fler fortsatte därför med oförminskad kraft.

Samtidigt tog staten mått på skogen

Den 1 juli 1935 trädde en ny lag om virkesmätning i kraft. I grunden innebar den att mätningen skulle ske under statens kontroll, genom särskilda nämnder och tjänstemän, om inte köpare och säljare själva kunde ordna en betryggande mätning.

Västra Värmlands och Dals Skogsägarförening valde att samarbeta med den etablerade föreningen Wermländska Inmätningsföreningen, som redan var verksam i andra delar av Värmland.

1936 – Året arbetet gav frukt

Fem år efter bildandet hade föreningens försäljning vuxit kraftigt. 1936 års totala försäljningsvärde närmade sig den svindlande summan av en miljon kronor.

Den exakta siffran stannade vid 966 739 kronor, en ansenlig summa i 1930-talets penningvärde.

Omräknat till 2026 års penningvärde motsvarar detta omkring 37,6 miljoner kronor (SCB, Prisomräknaren).

Det var ett tydligt mått på att det som en gång mötts av tvekan nu hade fått verklig tyngd.

1937 - Föreningen fick ett nytt hem

Vid den ordinarie stämman den 6 mars 1937 beslöt föreningen sig för att ändra stadgarna. Förändringen kan vid första anblicken ha tett sig liten, men den var betydelsefull. I de ursprungliga stadgarna hade föreningen sitt säte i Bengtsfors, men nu fastställdes i stället Årjäng som säte. Detta eftersom kontoret redan låg där och verksamheten i praktiken utgick från orten.

Ett gemensamt lass

Samtidigt infördes leveransplikt, vilket innebar att medlemmar under vissa perioder sålde virke genom föreningen. Syftet var att stärka föreningens ställning vid förhandlingar.

Slutet på årtiondet -
Där arbetet slog sig ner

Mot slutet av 1930-talet tog föreningen ytterligare steg mot etablering. Förhandlingar fördes om en egen lokal i Årjäng, alltså ett tecken på att verksamheten vuxit och behövde en mer stadig plats.

Den 1 juli 1939 hyrde föreningen kontorslokal i fru Gertrud Trells fastighet. År 1944 disponerade man hela bottenvåningen i bostaden. Kontoret i Årjäng blev under 1940-talet inte bara en adress, utan en tydlig punkt för vidareutveckling.

Oro i horisonten

Samtidigt ökade oroligheterna i Europa och världen stod inför ännu ett krig. Trots den tilltagande osäkerheten fortsatte föreningen att växa. Men med krigstidens villkor följde också ökad statlig inblandning i skogsägarnas affärer.

Hur detta kom att påverka föreningen återkommer vi till i nästa avsnitt.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.

Inlägget 1930-talet – Med möda tog det form dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.

Prisändringar på timmer och massaved

alice_aztek — Mon, 23 Mar 2026 15:16:07 +0000

Prisändringar på timmer och massaved

Se de nya priserna för tall-, gran- och klentimmer samt barr-, löv- och bränslemassaved i det här inlägget.

Nya priser från och med 22 mars

Från och med 2026-03-22 sänker vi på VVDS priserna på timmer för leveransvirke och avverkningsuppdrag samt barr- och björkmassaved.

Priserna för normaltimmer av gran sänks med 100 kr/m3fub. Normaltimmer av tall med mellan 75 kr/m3fub och 125 kr/m3fub. Klentimmer av gran sänks med 90 kr/m3fub och av tall med 100 kr/m3fub.

Priserna för massaved av barr och björk sänks med 25 kr/m3fub för prima och sekunda sortiment. Det nya priset på prima barrmassaved är 475 kr/m3fub. Prima björkmassaved 425 kr/m3fub.

Inga transportavdrag tillämpas på massavedspriserna.

Inlägget Prisändringar på timmer och massaved dök först upp på VVDS - Västra Värmland och Dals skogsägarförening.