1990-talet – När rötterna hade fäst

1980-talet hade varit årtiondet då VVDS fick börja om. Ur Vänerskogskonkursen hade en fristående förening vuxit fram på nytt – försiktigt, sparsamt och med stor hjälp av människor som lade ner både tid och arbete för att få den på fötter.

Vill du veta vad som hände innan?

Lugnet efter stormen

När 1990-talet tog sin början hade föreningen stabiliserats.

Karl-Erik Roth satt fortfarande som ordförande. Han hade varit en av de drivande krafterna i återuppbyggnaden och var uppskattad för sitt sätt att stå upp för skogsägarna, både under tiden i Vänerskog och i arbetet med att bygga upp VVDS igen.

Föreningen behövde inte längre kämpa för sin blotta existens. Rötterna hade börjat fästa och man kunde anställa personal. Under 1990-talet anställdes även den första chefen, Leif Brunzell.

Spåren i årsringarna

När vi går igenom VVDS arkiv från 1990-talet återkommer några tankar gång på gång.

Vänerskog fanns fortfarande nära i minnet. Erfarenheterna från konkursen hade satt sina spår och det fanns en tydlig vilja att föra kunskapen vidare. Föreningen skulle stå på egna ben, riskerna hållas nere och skogsägarnas intressen stå i centrum. Men där finns också något annat.

I artiklar och intervjuer återkommer synen på skogen som något större än en råvara. Något att bruka, men också att vårda och lämna vidare.

Skogsinspektören Gunnar Wernlund beskriver skogen som något vi har till låns och förvaltar åt nästa generation. På flera håll återkommer samma tanke: i Nordmarken har människor levt av, arbetat i och tagit hand om skogen i generationer. På många sätt är det människorna som bär berättelsen om VVDS under 1990-talet.

1992 - En ny kraft i ledningen

Den 12 november 1992 berättar NWT om ett skifte i föreningen. Karl-Erik Roth lämnar över ordförandeklubban till Ann-Britt Andersson. Helt lämnar han däremot inte VVDS. Som tack för sina insatser utses han till föreningens hedersordförande.

Ann-Britt är uppvuxen på Nordmarkens landsbygd, nära både djur, jord och skog. Skogsbruket övertog hon senare från sina föräldrar och drev vidare tillsammans med sin make och så småningom barn.

Hon hade också erfarenhet från politiken och var kommunalråd i Årjäng 1989–1991.

Några år efter att hon blivit ordförande får hon frågan om hur det är att som kvinna leda en skogsägarförening. För Ann-Britt är saken inte särskilt märkvärdig. Skogsbruket, menar hon, måste vara en av de mest jämlika platserna. Där arbetar man och hustru sida vid sida.

Det var kanske också typiskt för VVDS. Det viktiga var inte vem som stod längst fram, utan vem som var beredd att göra jobbet.

1993 – De sparade fröerna

Tolv år hade gått sedan Vänerskog ansökte om konkurs. Ändå var minnena fortfarande färska. Den 27 oktober 1993 ägnar NWT:s Arbete & Ekonomi en halvsida åt VVDS hedersordförande Karl-Erik Roth. Runt om i landet hade skogsorganisationer åter börjat investera i stora industrier, och Karl-Erik såg utvecklingen med oro.

Har alla redan glömt Vänerskog?

För honom hade erfarenheterna från konkursen blivit vägledande. Han lyfte fram tre principer som varit viktiga när VVDS byggdes upp igen: minimalt risktagande, största möjliga frihet och sparsamhet.

Det var ingen tillfällig försiktighet, utan hade blivit ett sätt att tänka. Och föreningen växte. På tolv år hade VVDS åter närmat sig 650 medlemmar.

1995 – Ut på vägarna

När vi våren 2026 pratade med Bo Arvidsson och Kjell Ericsson mindes de hur Vänerskog fortfarande låg kvar i luften långt efter konkursen. Men parallellt med försiktigheten fanns en nyfikenhet. Gick det att vara liten och fristående – och ändå stå stark?

Kjell minns hur han och dåvarande chefen Leif Brunzell gav sig ut för att berätta om just det.

På Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg föreläste de om erfarenheterna av att driva en fristående skogsägarförening. Kjell gjorde i ordning Overhead-bilder och intresset var stort.

Det som bara drygt ett decennium tidigare hade varit en förening som själv sökte vägar framåt hade nu blivit något andra ville höra mer om.

Tyvärr kunde inte Kjell finna bilderna i sitt eget arkiv.

1996 – Rak som en fura

I VVDS-tidningen Till Skogs från 1996 möter vi åter Karl-Erik Roth. Det är tydligt att uppskattningen för den tidigare ordföranden var stor.

Själv verkar Karl-Erik däremot inte ha varit särskilt intresserad av beröm. Den tid och det arbete han lagt ner hade han gjort med glädje – för bygden och människorna som bodde där. Andra var desto mer villiga att tala om hans insats.

Skogsägare i Nordmarken beskriver hur Karl-Erik stod upp för deras rätt när han valdes in i Vänerskogs styrelse. Han beskrivs som orädd och rak som en fura när han drev skogsägarnas frågor. Samma egenskaper kom till användning efter konkursen.

När VVDS skulle byggas upp från nästan ingenting lade Karl-Erik många ideella timmar på föreningen. Han berättar att mycket under de första åren vilade på förtroende. Administrationen skulle hållas så liten som möjligt och kostnaderna nere. Därför valde man noggrant ut människor som man litade på och visste skulle göra jobbet.

Det som börjat som en nödvändighet efter konkursen hade blivit en del av föreningens sätt att arbeta.

Kjell Ericssons gröna guld

En annan person som återkommer genom VVDS historia är Kjell Ericsson. Han har varit skogsägare, polis och politiskt verksam både lokalt och under tio år i riksdagen. Men skogen har funnits med långt tidigare än så. Kjell växte upp nära skogsbruket och har under många år varit engagerad i föreningen.

I Till Skogs 1998 intervjuas han om något han kallar Sveriges gröna guld. Skogen.

När vi träffade Kjell våren 2026 hade nästan trettio år gått sedan intervjun, men synen på skogen var fortfarande densamma. Den är en stor tillgång, men den måste brukas med respekt och eftertanke.

För Kjell handlar skogsbruk inte bara om det som kan tas ut ur skogen. Ett långsiktigt brukande innebär också ett ansvar för det som ska finnas kvar. Och skogen är mer än en råvara. Den är också en plats för rekreation, återhämtning och för människor att helt enkelt vara i.

1998 – Fler stammar i samma skog

Under 1998 växer VVDS ytterligare när den andra skogsägarföreningen i Årjäng, Nordmarken & Dals skogsägarförening, väljer att gå samman med VVDS. Bakom den föreningen fanns en välbekant person ur VVDS historia: Anders Delin.

Anders hade tidigare varit ordförande i VVDS. När frågan om anslutningen till Vänerskog blev aktuell var han starkt kritisk till beslutet. Motståndet var så stort att han lämnade sin post och i stället var med och bildade en ny förening för de skogsägare som ville fortsätta stå utanför Vänerskog.

Nästan tre decennier senare möttes föreningarnas vägar igen, men den här gången genom en sammanslagning.

Leif Bruzell berättade att de arbetat i samma region och målgrupp och menar att de i och med fusionen nu blir en samlad styrka.

Nya marker

VVDS hade också börjat söka sig utanför det ursprungliga området. Under 1996 annonserade föreningen i Till Skogs om etableringen av en filial i Åmål.

Verksamheten växte alltså inte genom stora språng. Den bredde snarare ut sig steg för steg – med fler medlemmar, ett större geografiskt område och ett bredare erbjudande.

Från planta till avverkning

Även det praktiska skogsarbetet utvecklades. Under 1990-talet breddades den skogliga servicen och VVDS kunde erbjuda hjälp genom en allt större del av skogens omloppstid: från plantering och röjning till gallring och avverkning.

Nu tillkom också markberedning. Det innebar att föreningen kunde följa skogsägaren genom fler delar av arbetet – från den nya plantan till den mogna skogen.

Kunskap ute i skogen

När VVDS startade om efter Vänerskog återkom också en gammal tradition: skogsdagarna. Det blev uppskattade tillfällen där medlemmarna kunde träffas ute i skogen, titta på maskiner, diskutera metoder och utbyta erfarenheter.

I Till Skogs – med VVDS kan vi 1998 följa med till en sådan dag hemma hos Kjell Ericsson på gården Uppran. Medlemmarna samlades för att prata om röjning, gallring och skogsekonomi. Längs området hade olika stationer placerats ut.

På en plats demonstrerade Myrvold Maskiner ett minisågverk. På en annan visades den populära Polaris-fyrhjulingen, byggd för att kunna ta sig fram där vanliga fordon fick ge upp.

Wermländska Inmätningsföreningen, WMF, informerade om aptering och skogsinspektörerna visade praktiskt hur gallring kunde utföras. Diskussionerna handlade inte bara om hur man skulle gallra utan också när.

Till sist samlades deltagarna över fika och lyssnade till Tore Berglund från Föreningsbanken, som talade om skogsekonomi.

Ettt nytt nummer som blev kvar

Även samhället runt omkring förändrades under 1990-talet. Telefonin byggdes om och allt fler abonnenter gjorde att nummersystemen behövde förändras. Samtidigt förbereddes övergången från Sveriges tidigare larmnummer 90 000 till 112, som genomfördes 1996.

För telefonnummer som började med 11 lades en extra siffra till. I Årjäng blev den siffran 7. Därmed blev VVDS telefonnummer: 0573–711 030, vilket hängt med sedan dess.

Årjängs såg – en historia som korsar vår

I september 2026 kom det tragiska beskedet att Moelven lägger ner sågverket i Årjäng.För många människor i bygden är det betydligt mer än en industri som berörs. Sågen har gett arbete åt generationer och under lång tid varit en del av Årjängs historia.

Också vår historia har korsats med Årjängs sågverk, genom ägandeskap och genom ett gott samarbete. Därför vill vi i hylla sågen genom att återberätta vår del.

Efter andra världskriget blev Årjängs såg en del av VVDS verksamhet. Det skedde i en annan tid, under andra ekonomiska och industriella förutsättningar, när föreningen själv arbetade med förädling av medlemmarnas virke.

Under 1960-talet byggdes verksamheten ut och sågverket blev en allt tydligare del av den lokala träindustrin. Den som vill få en glimt av miljön kan se filmmaterial från Årjängs såg i SVT:s dokumentär Lilla samhället – Mer arbete i Årjäng. Ungefär tio minuter in i filmen syns sågverket som det såg ut under 1960-talet.

När VVDS senare gick samman med Vänerskog följde även sågverket med. Efter Vänerskogs konkurs fick det nya ägare och hamnade hos norrmannen Tron Lie. År 2004 övertogs verksamheten av Moelven.

I våra arkiv från 1990-talet finns spår av ett gott samarbete med Tron Lie och Aregruppen, som under perioden satsade på och moderniserade anläggningen.

Sågverket har under lång tid varit en arbetsplats, en del av vardagen och en viktig del av Årjängs industrihistoria. Många människor har genom åren haft sitt arbete där, byggt upp sin kunskap där och fört den vidare till nästa generation.

När beskedet om nedläggningen kom hösten 2026 var det därför ett tungt besked för många, inte minst för dem som arbetar på sågen och deras familjer.

VVDS historia och sågverkets historia har korsats flera gånger genom åren. Just nu känns det viktigast att stanna upp och visa respekt för alla dem som har varit, och fortfarande är, en del av den historien.

När rötterna hade fäst

Om 1980-talet handlade om att få VVDS på fötter igen, handlade 1990-talet mer om att börja gå vidare.

Föreningen hade återfått stabilitet. Medlemsantalet växte, verksamheten breddades och nya områden tillkom. Samtidigt fanns erfarenheten från Vänerskog kvar som en påminnelse om varför självständighet, sparsamhet och försiktighet hade blivit så viktiga.

I arkivet finns också något som är svårare att mäta. En stark respekt för skogsägaren, för människorna som engagerat sig, för bygden och för skogen själv.

Efter ett årtionde av återuppbyggnad hade rötterna fått fäste.Nu kunde föreningen åter ägna kraft åt det den en gång bildades för: att ge skogsägarna en starkare gemensam röst, samtidigt som man fortsatte gå sin egen väg.

Vill du vara med och fira?

Följ oss på Facebook för att inte missa allt spännande som händer under året.